Handelsnytt

Vill. Inte. Ha Barn.
Det är rubriken i stora röda bokstäver i pappersformatet av Handelsnytt den här månaden. Rubriken på deras Handelsfolk-reportage där jag fick vara månadens Handelsfolk. Samma reportage finns nu också på nätet, men istället med titeln Ellen vill inte ha barn. Punkt.

Väldigt definitivt och bestämt, det gillar jag, för det är så jag känner kring beslutet. Reportaget känns lite mer dramatiserat än verkligheten, vilket jag ändå förväntat mig (för man vill inte läsa något lite vardagligt trist). På andra sätt är berättelsen förenklad eftersom det är omöjligt att få plats med hela den inre resa man kan gå igenom när man tar ett sånt här beslut. Men det är oavsett en sann berättelse om delar av min väg till insikten att jag var barnfri och min sterilisering som ett resultat av det.

Ett par kommentarer har jag fått sen papperstidningen landade i brevlådan. En kollega berättade att hen sagt att hen inte ville ha barn när hen var yngre, men som vuxen hade hen skaffat två, hen ansåg ända att det var ett val man hade rätt till att ta själv, vi är alla individer. Några kollegor verkade tycka att det var kul att se någon de kände i tidningen. En person jag inte kände letade reda på mig på facebook och skrev att hen uppskattade artikeln, vilket var otroligt kul att höra. Det var ju lite därför jag ställde upp på intervjun, för kanske kunde jag nå någon annan som funderade i banorna om barn verkligen är en nödvändighet. Jag är tacksam att Lisa Berthelson ville skriva om ämnet, för även om det börjar ta lite mer plats nu när vi börjar låta, så är det fortfarande många som ser barnfrihet som något konstigt och anser att det är fel på människor som inte vill ha barn. Än så länge är kommentarerna på Handelsnytt facebook-sida (till skillnad mot reaktionerna på Expressen-artikeln) enbart positiva, vilket värmer.

Ju mer vi pratar om det, ju mer normaliserat blir det och ju mindre kommer folk bry sig. Så en dag kanske svaret "Nej, jag vill inte ha barn" inte längre möts med "Du kommer ändra dig, vänta bara," utan istället får ett enkelt "ok."

Ett halvår senare

Börjar med att be om ursäkt för att jag uppdaterat så dåligt. Livet kom emellan sådär som det ibland gör. Men nu har det gått ett halvår sedan operationen och bortsett från två små röda streck på magen finns det inte mycket som påminner om min operation.

Senast jag skrev hade jag lite problem med navelsåret som vätskade. Efter återbesöket på vårdcentralen tyckte de att det såg bra ut så jag blev hemskickad och skulle fortsätta rengöra som vanligt samt återkomma om det inte blev bättre. Ett par veckor senare fortsatte det dock vätska och jag fick ett till besök på vårdcentralen den 28e december där de upprepade att de tyckte det läkte bra. Min känsliga hud var inte så förtjust i de förband jag fick ha på naveln och det blev rätt fula eksem, men jag höll med om att förutom vätskan såg naveln fin ut vad gällde läkning.

Men när jag sedan inte ens kunde röra naveln med en tops utan att det kom ut stora droppar gul vätska valde jag att kontakta kvinnokliniken där jag opererat mig. Jag fick träffa läkaren som opererat mig den 15e januari, han pressade ut all vätska, rengjorde och behandlade med något som lämnade naveln svartfläckad.

Efter det fick jag sluta med förbanden och istället bara löst tejpa en kompress över naveln. Min hud var väldigt tacksam över att kunna få vila, så eksemen försvann rätt snart efter det. Vad jag förstod var det just det faktum att naveln har många skrymslen och vrår som kunde leda till att det samlades skräp i små, små fickor, som sedan resulterade i vätska.

Efter besöket på Kvinnokliniken läkte sen navelsåret utan problem och idag ser jag inte ens ärret om jag inte tittar noggrant och vrider en del på naveln för att komma åt att se. De två ärren på sidan av magen är fortfarande små röda streck, men de syns också mycket mindre än när de först läkt ihop. Jag tejpade dem med kirurgtejp (med silikon) i tre månader och har fått höra ett det är först efter ett år som de kommer ha stabiliserat sig nog för att jag ska se hur synliga de kommer vara.

Så mina sår har läkt, rent fysiskt mår jag bra. Hur mår jag i övrigt sex månader efter ett oåterkalleligt beslut? Hur går tankarna?
Jag mår bra. Jag är lugn, min oro över att bli gravid av misstag är helt borta, jag känner mig avslappnad och mer bekväm med min kropp lustigt nog. Min mens har sedan operationen varit regelbunden på ett sätt jag aldrig upplevt innan jag började med p-piller (vilket jag gjorde efter jag passerat 30 års ålder, så har gått igenom många år med "typ, nästan, fast inte riktigt regelbunden mens"). Nu kommer den exakt på dagen (med ett undantag då den kom dagen innan) och håller i sig tre dagar, ibland fyra. Om det är ett resultat av operationen eller ett par år på p-piller där jag bara hade blödning var fjärde månad vet jag inte, men oavsett känner jag mig väldigt nöjd.

Vad gäller att jag bara kunde sitta nästan 5 timmar för en tatuering veckan efter operationen vill jag påstå att det faktum att jag läkte absolut påverkade hur länge jag kunde sitta. Jag har för någon månad sedan fortsatt med min sleeve och satt då åtta timmar innan jag kände att jag ville pausa och fortsätta en annan dag. Och då körde vi ett detaljerat motiv med mycket svart på insida överarm.

Vet inte hur uppdateringarna här kommer att se ut framöver, det här var aldrig tänkt att vara en blogg som skulle fortsätta. Min ide var att skapa ett ställe där man kunde följa en kvinnlig sterilisering från beslut till operation till läkt. Jag har en intervju i en tidning på gång att släppas som jag kommer dela när den finns att länka till och skulle det dyka upp fler sådana tillfällen så kommer jag såklart lägga upp även dem här. Kanske jag även delar annat kring ämnet barnfrihet eftersom jag ändå har en plats där jag kan ge utlopp för tankar och känslor.

I vilket fall återkommer jag ett år efter operationen för en ny uppdatering och för att meddela hur ärren ser ut.