Nu är jag snippad!

Operationen gick bra och äggledarna är borttagna, men jag ska försöka ta hela dagen från början.

Pappa tog ledigt från jobbet för att jag skulle slippa ta bussen eftersom jag inte får köra själv efter operationen. Han bor dock en bra bit härifrån och han kom riktigt tidigt så det slutade med att vi var på plats i Karlskoga 10 minuter innan Entrén ens öppnade. Därefter tog det ytterligare 30 minuter innan informationen där jag skulle anmäla mig och betala öppnade (280kr kostade det, som ett vanligt läkarbesök), så vi fick sitta i Entrén och vänta en stund. Klockan var ju halv sju och som den nattuggla jag är var jag knappt vaken. På något vis hade jag lyckats somna runt 23 kvällen innan, men det var ändå inte mycket tid att sova innan jag klev upp för min andra dubbeldusch, som ändå tar en stund att genomföra. Så det är svårt att säga hur tankarna gick. Jag var ändå lite exalterad, för jag höll mig vaken. Jag kände mig inte nervös, men jag hade lite ont i magen, så en del nerver surrade nog ändå omkring där.

Efter anmälan gick vi bort till Dagkirurgin där pappa inte fick följa med längre, jag fick genast byta om och låsa in alla mina saker i ett värdeskåp. Jag fick en alldeles för stor rock, trosor, strumpor, blåa sockiplast, nät för håret och en pappersrock att ha utanpå allting, jag kände mig knappt påklädd. Sen fick jag prata med en sköterska. Hon förklarade alla stegen, i vilken ordning allt skulle ske, frågade om jag tog tabletter och om jag hade allergier. Jag fick en långtidsverkande smärtstillande tablett i förebyggande och sen fick jag sätta mig i väntrummet igen.

Därefter fick jag prata med den ansvariga läkaren och en till läkare som båda skulle operera mig. Han förklarade vad de skulle göra och sa först att de skulle klippa och bränna, så jag var tvungen att dubbelkolla:
"Skulle ni inte ta bort äggledarna helt?"
Den andra läkaren lutade sig fram till läkaren och påminde om Salster-studien och den första läkaren ursäktade sig direkt och kollade igenom papperen
"Ja, absolut, förlåt, det står med i dina papper, vi ska ta bort dem helt."
Måste erkänna att jag blev lite nervös där ett tag, hade sett fram emot att bli av med dem helt, för det känns säkrare och nu trodde jag att det kanske skett ett missförstånd och jag bara skulle klippa ändå, men det löste sig snabbt. Efter han förklarat operationen hade jag möjlighet att ställa frågor, men jag kände mig redo och frågade bara om det skulle gå bra att tatuera mig 6 dagar från nu, då jag hade en tid inbokad (inga problem tyckte läkaren).

Så var det tillbaka till väntrummet tills narkossköterskan kom och mötte upp mig. Han dubbelkollade mina mediciner och allergier och tog med mig till operationssalen där ännu en sköterska väntade. Där fick jag ta av min yttre pappersrock och trosorna och sen blev jag placerad på britsen som liknande en gynekologstol. Den andra sköterskan skylde mig med två filtar medan hon placerad mig och spände fast mina ben och de såg till att inget gjorde ont och att nacken kunde röras fritt utan smärta. Sen gick allt så snabbt, de två läkarna kom in och ytterligare två personer presenterade sig, men jag minns inte deras roll tyvärr, jag var så upptagen med att narkosläkaren försökte hitta en bra plats för infarten medan den andra sköterskan satte fast EKG-mätare, något kardborreaktigt i pannan och blodtrycksmätare. Min infart blev tillslut placerad på sidan av armhålan då tejpen från blodprovet dagen innan fortfarande var väldigt rött och irriterat. Sen förklarade narkossköterskan att masken är bara för syrgas och sömnmedlet skulle sprutas in via infarten. Här någonstans kom även den andra sköterskan och dubbelkollade mitt medgivande:
"Vi ser att du har skrivit på intyget från Socialstyrelsen om att du är informerad om vad en sterilisering innebär och att du vill genomgå den, stämmer det?"
"Ja, det stämmer."
Hon vände sig mot läkaren "Hörde du svaret?"
"Ja, jag hörde."

Någonstans här frågade jag även om det var möjligt att få någon bild från operationen och de lovade inget men skulle se vad de kunde göra. Tyvärr använde de sedan en maskin som inte kunde ta bilder, så det blev inga, vilket är lite synd. Jag hade velat haft de som andra spar på ultraljudsbilder, men jag förstår att det inte alltid är möjligt såklart.

Sen provades syrgasmasken och de gav mig lite sömnmedel som jag skulle säga till när jag kände av. Först märkte jag inget, men sedan började tankarna bli suddiga i kanten. Så sa narkossköterskan att nu kommer resten av sömnmedlet så tänk på något positivt så kommer du säkert drömma om det. Jag minns att jag tänkte att hur ska jag hinna komma på något specifikt och sedan blev det mörkt.

Jag tror att jag väcktes första gången i operationssalen, men det är väldigt otydligt, jag tycker mig minnas att jag tittade upp och såg lampan i taket och någon sa att operationen hade gått bra, sen blundade jag snabbt och plötsligt var jag i ett helt annat rum på uppvaket. När jag vaknade hade jag som en molande mensvärk i magen och de gav mig mer smärtlindring så det gick över. Nästa gång jag vaknade till försökte jag sätta mig upp för att kvickna till, men blev genast snurrig och la mig ner igen. När läkarna kom hade huvudläkaren ett stort leende på läpparna. Han förklarade att allt hade gått bra, jag hade haft sammanväxningar i magen som kunde bero på någon tidigare inflammation, men han hade fixat det och tagit ut äggledarna. Med ett stort leende sa han:
"Nu är du steril!"
Och jag var fortfarande groggy men han fick ett leende tillbaka och en tumme upp som spred leendet till resten av gruppen runt omkring. Det kändes riktigt skönt.

Efter det blev jag erbjuden något att äta så jag berättade att jag är vegan och sköterskan såg genast orolig ut. Jag skyndade mig att berätta att jag tog med en banan som ligger i väskan i skåpet, men hon försvann iväg en stund och kom tillbaka med nyponsoppa:
"Går det här bra?"
"Absolut!"
Jag hade redan sagt till om att jag var illamående så jag hade en spypåse redo, och hade fått något mot illamående via infarten, men det gick bra att dricka upp nyponsoppan så jag trodde det var hunger och att nu skulle det bli bättre med illamåendet. Jag hade fel.

Efter en stund kom de förbi med en ultraljudsmaskin för att se hur mycket urin jag hade i blåsan (det är viktigt att jag kan kissa innan jag lämnar sjukhuset). Jag satte mig upp lite, men det var mer än illamåendet klarade och jag spydde upp merparten av nyponsoppan. Det kändes lite bättre efter det och de kollade urinen som tydligen inte var så mycket så jag fick somna om. Lite senare bad jag om att få gå på toaletten och tydligen innebar det att hela sjuksängen skulle rullas in på toan, så det blev lite trixande för sköterskan då jag låg i sängen längst in i rummet. Kissandet gick bra men det avslutades med vad jag trodde var resten av nyponsoppan i nästa spypåse. Men nu hade jag i alla fall gjort det som krävdes för att få åka hem.

Jag sov dock en stund till, jag var så otroligt trött att jag vaknade och somnade om vartannat, men efter ungefär fyra timmar på uppvaket frågade jag om jag kunde få åka hem
"Jag bara sover ju, och det kan jag lika gärna göra hemma."
"Det har du rätt i," sa sköterskan och så började hon plocka loss mig från alla maskiner. Det var skönt när de tog bort blodtrycksmätaren då det i början kändes som att den satte igång och mätte blodtrycket varje kvart/tio minuter för att efter någon timme ställas ner till att mäta kanske en gång i halvtimmen. Jag följde efter sköterskan mot omklädningsrummet och jag kan inte ha sett så kry ut för både hon och flera omkringstående sköterskor kunde inte låta bli att fnissa åt mig med mig när jag passerade.

Så fort jag kom in i omklädningsrummet var jag tvungen att sätta mig ner och spy igen och efter jag bytt om och satt i mitt septumsmycke blev det en liten vända till med påsen. Jag ringde pappa för att meddela att han kunde hämta upp mig och gick ut för att bli utskriven. Sköterskan som gav mig mina hemgångspapper såg lite orolig ut och tyckte det var lite olustigt att jag skulle åka hem när jag mådde så illa, man jag sa att jag mådde bra i övrigt, fick en tablett mot illamående, en extra för senare och en bunt spypåsar att ta med i bilen (som jag faktiskt tack och lov aldrig behövde använda för jag sov nästan hela vägen hem).

Och det var det. Det jag minns av det hela i alla fall. Nu blev det här en hel vägg av text så jag väntar nog en stund innan jag skriver ihop ett inlägg om hur kvällen och dagen efter fortlöpte. Eftersom jag är varm idag (med har inte nått feberstatus än) så ville syster och systerdotter stanna en natt extra, så jag ska se om jag kanske kan se en film med dem innan jag fortsätter skriva (om jag orkar). I vilket fall:

Jag är snippad!