Hjärndöd, nyliberal tok i behov av psykologisk utvärdering

Så i måndags var jag med i en artikel om kvinnor som steriliserar sig i Expressen (artikeln är Premium, så den är bakom betalvägg, men Expressen har just nu ett erbjudande om gratis Premium fram till nyår utan uppsägningstid om du vill spana in den närmare). Vi var tre stycken som fick prata om våra anledningar till sterilisering och reaktioner vi mött och vi fick ett helt uppslag. Jag är så glad att media börjar plocka upp att barnfrihet är orättvist tabubelagt och skriver mer om det. Hade det funnits när jag var yngre hade jag kunnat känna lättnaden av att inte behöva skaffa barn så mycket tidigare.

Men eftersom det är ett ämne som skapar en hel del blandade reaktioner så postades artikeln både på Expressens facebook-sida och deras Instagram-sida och jag har spenderat två dagar med att roat läsa alla kommentarerna som följt. Jag tänkte att jag kunde ta och prata lite om en del av de kommentarerna här.

Till att börja med har vi såklart klassikerna:

De behöver ju inte direkt någon kommentar annat än att jag tycker synd om dem. Hur tråkigt måste ditt liv vara för att du på allvar ska tro att människor som inte riktigt "följer reglerna" för hur ett normalt liv "borde levas" måste vara psykiskt sjuka. Varje vän gör samma val, alla håller med varandra, varje dag den andra lik... vilken mardöm!

Sen har vi dem som bara bekräftar det som står i artikeln. Inledningen handlar om hur tjatig frågan "tänk om du ångrar dig" är för barnfria. Ändå fortsätter den tradigt upprepas i kommentarerna:

Till att börja med kan jag ju bara citera exakt det jag sa i artikeln: "En sterilisering är absolut något permanent och oåterkalleligt, men det är även valet att bli förälder," och sen bara tillägga att om jag skulle gå och ångra mig senare så är det en ånger som bara jag som tagit beslutet kommer lida av. Om jag istället skulle ångra att bli förälder så drabbas även ett barn av den ångern och jag vet inte hur du ser på saken, men jag väljer den första av de två tio gånger av tio.

Slutligen har vi frågan om varför sterilisering när det finns så många andra preventivmetoder att använda sig av. En del baseras såklart på hur det drastiskt det är att ta bort "valfriheten" permanent (trots att det är en del av valfriheten att faktiskt få göra ett val) men andra verkar faktiskt ändå innehålla lite ärlig nyfikenhet.

Det jag sa under intervjun har förkortats en del i artikeln så därför känner jag att jag gärna utvecklar svaret en del då det för mig finns flera andningar. I artikeln står det kortfattat: "Jag har gått på p-piller och inte riktigt känt mig som mig själv då. Sterilisering är en permanent lösning helt enkelt, då behöver jag inte hålla koll på att ta mina piller varje dag." Vilket i sig stämmer och är en av anledningarna. Men det jag sa var att det är möjligt att det faktum att jag inte riktigt känner mig som mig själv (mår sämre psykiskt, ofta hungrig så jag har gått upp i vikt, dålig hy) kan vara antingen inbillning eller bero på andra faktorer, men jag vill ändå inte behöva undra om det är kopplat till p-pillren eller inte. Jag skulle inte vilja gå på hormoner resten av livet och jag är inte intresserad av spiraler inuti mig. Med det sagt så ser jag många fördelar med bl.a. p-piller och jag vet att det är underbara preventivmedel för många som dessutom kan hjälpa på andra sätt med t.ex. menssmärtor. Jag själv skippar mensen nu medan jag går på p-piller fram till operationen och har bara en blödning ungefär var fjärde månad för att minska risken för mellanblödningar. Det kommer jag definitivt sakna! Men det finns även en till anledning utöver extra hormoner och att behöva komma ihåg byten eller piller varje dag. Om jag skulle träffa någon så har jag av andras berättelser fått veta att en del hör ordet "barnfri" och tänker "hon kommer ångra sig när hon blir kär i mig" eller "jag vill inte heller ha barn nu, men senare kommer vi skaffa". Men de möjligheterna finns inte om jag är steriliserad, då kan de direkt förstå att när jag säger barnfri så menar jag allvar och då kan jag slippa stolpskotten som inte vill ta mig på allvar eller respekterar mina beslut kring min kropp. Det borde även snabbt avsluta diskussioner kring hur jag kommer ändra åsikt i framtiden när ämnet kommer på tal bland vänner och bekanta.

Måste erkänna att jag var nervös över hur mina ord skulle klippas och publiceras både innan och efter intervjun och visst märker jag av att det har klippts och förenklats en del. Men det är jag och mina ord i artikeln och jag tyckte det blev en fin, respektfull artikel om ett ämne som borde vara normaliserat nog att det inte längre är värt att trycka i en nyhetstidning. Tills den tiden infaller är jag dock glad att Ebba Larsson (och andra inom media) väljer att låta ämnet ges möjlighet att komma till tals. Och om man läser alla kommentarer så känns det som om det redan håller på att vända för det var även många positiva, stöttande och igenkännande kommentarer. Min känsla (utan att ha satt mig ner och räknat på det) var att de positiva kommentarerna faktiskt var i majoritet.