Bingo!

På reddits subreddit r/childfree talas det ofta om "bingo" eller "being bingo-ed". Det som menas när bingo nämns är en samling fraser som barnfria är väldigt vana att höra när deras barnfrihet kommer på tal. Fraser som ifrågasätter din mognad, din förmåga att ta beslut (som rör dig själv) eller ens tänka efter lite och huruvida det kanske helt enkelt är något psykiskt fel på dig. I grunden är det frågor som tar form i den osäkerhet som bildas när man möter en person som bryter en mycket stark norm som man själv aldrig ifrågasatt.

Jag har inte varit uttalat barnfri särskilt länge. Frågar du min syster skulle hon säga att jag varit barnfri sedan vi var barn, men det var inte något vi diskuterade. För mig kändes det inte som något som man behövde prata om, för vem skulle bry sig om mina livsval? En hel del skulle det visa sig. Men så insåg jag att barnfrihet var något tabu, något man inte talade om, och då blev jag plötsligt väldigt öppen med min barnfrihet. För att bryta ett tabu och skapa möjlighet för andra som inte trivs i en norm att känna självsäkerhet i att bryta den normen krävs det att man talar öppet och utan ursäkter kring sitt val.

Så jag tänkte att jag skulle ta upp ett par exempel på vanliga bingon, både de jag hört själv sedan jag blev uttalat barnfri och ett par jag inte lyckats kryssa i på bingobrickan (än).

Du är ung, du kommer ändra dig.
Varianter på den här är något jag fått höra i princip varenda gång min barnfrihet har kommit på tal. Personen jag talar med tar alltid för givet att hen vet mer om mig än vad jag själv gör. Jag må vara vuxen, men jag är inte vuxen nog att kunna ta ett beslut nu som påverkar resten av mitt liv. Det lustiga är att ifall jag istället var gravid skulle ingen ifrågasätta beslutet att behålla barnet trots att det beslutet lika starkt (om inte mer) påverkar resten av mitt liv. En kvinna kan som 16-åring skaffa barn, men jag kan som 34-åring inte välja att inte skaffa barn. Det här är något som känns otroligt nedlåtande att höra, för oavsett hur välmenande personen är i att inte vilja att jag ska uppleva smärtan av att ångra mig så säger hen till mig att jag inte är kapabel att ta beslut kring mitt liv.

Men tänk om du ångar dig?
En variant som uppstår när jag berättar att jag planerat sterilisera mig. Jag skulle säga att jag hellre ångar att jag inte skaffade barn än ångrar att jag skaffade barn (jo de existerar, jag lovar, googla det). Dessutom, skulle jag mot all förmodan ångra mig så finns det fullt i barn därute som är i behov av föräldrar.
Och jag vill även tillägga att jag skulle tro att barnfria (och framförallt steriliserade barnfria) i de allra flesta fall har tänkt igenom sitt beslut mycket noggrannare än merparten av föräldrarna därute.

Men du vet inte vad du säger nej till, du kommer aldrig uppleva det underverk som är att skaffa barn.
Jag kommer heller aldrig sätta min fot på månen eller forska fram ett botemedel för cancer eftersom jag gjort andra livsval. De upplevelserna är säkert också otroliga att uppleva, men jag valde ett annat liv.

Tänk om du träffar en man/kvinna som vill ha barn?
Då vill vi uppenbarligen olika saker i våra liv och skulle inte bli lyckliga tillsammans. Och varför säger du det som att det är självklart att jag i det scenariot ska vara personen som ger efter för den andras önskemål? Tänk om du träffar någon som är barnfri? Betyder det att du borde vara ok med att ge upp din barndröm då? Eller är det bara de barnfria som inte har rätt till våra val? Oavsett, i ett sådant förhållande leder en kompromiss till att den ena parten blir olycklig, jag vill inte ha ett sådant förhållande!

Hatar du barn?
Nej. Däremot ogillar jag dem. Ganska mycket. De är kladdiga, gnälliga och själviska och jag kan inte föra en intelligent konversation med dem. Jag är inte en barnmänniska. Det är dock jag som individ, det finns fullt med barnfria människor som älskar barn, vissa arbetar med barn, de vill bara inte föda fram egna.

Det blir annorlunda när det är ditt eget barn.
Ja, troligtvis. Jag har en systerdotter som jag älskar över allt annat och skulle jag få ett eget barn så är jag säker på att jag skulle älska det barnet. Men jag är lika övertygad om att jag skulle avsky modersrollen. Du kan älska ditt barn och samtidigt ångra att du skaffade barn (googla det). Sen kan man väl inte heller säga att hormoner och moderskänslor som tar över och skapar utopi är en garanti när man då och då läser hemska historier om vanvårdade barn?

Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?
Antagligen de som får betalt för det. Det är väl grymt själviskt att avla fram små framtida sjuksköterskor till en själv, varför skulle jag vilja lägga den bördan på någon? Dessutom finns det en massa människor på våra ålderdomshem som har barn och barnbarn som de ändå inte träffar särskilt ofta, de kanske inte ens bor i samma land längre. Om jag är ensam när jag är gammal kanske det säger en del om min personlighet att jag inte har möjlighet att skaffa vänner ens på ett hem fullt i jämngamla människor?

Det är själviskt att inte skaffa barn!
Den här förstår jag inte alls? Är inte alla våra livsbeslut grundade i själviskhet? Val av partner, utbildning, jobb, hemstad, djur? Du skaffar barn för att du vill ha ett barn. Du förstör världen på grund av ditt val av mat och transportmedel men studier visar att det absolut värsta du kan göra för jorden är att skaffa barn. Ett barn ger ungefär samma koldioxidutsläpp som 40 flygresor från Sverige till USA, per år, men ditt val att skaffa barn är osjälviskt medan mitt val att leva barnfritt är själviskt? Försök igen.

Men du tar ifrån dina föräldrar lyckan av att vara morföräldrar.
Även om jag inte haft en syster som är en väldigt lycklig mamma och föräldrar som genast accepterade mitt beslut att sterilisera mig, tar jag inga beslut kring mitt liv grundade på någon annans önskningar. Och jag hoppas ingen annan gör det heller.

Jag skulle kunna fortsätta rätt länge till, men egentligen har alla dessa fraser gemensamt att de ifrågasätter något väldigt grundläggande och bör enkelt besvaras med:

Min kropp, mitt liv, mitt val!