Jag fyller år i veckan och oavsett hur många gånger bekanta och obekanta upprepar hur ung jag ser ut att vara har jag passerat 30 för några år sedan. Och med 30-gränsen kommer ofta åldersnojan. I mitt fall kom åldersnojan redan vid 20-gränsen för att vara helt ärlig. Jag har dock ingen åldersnoja längre.
Jag är en sådan som gillar att planera. Jag uppskattar spontanitet, men jag är mest bekväm i planering där det finns klarhet. När jag växte upp var inte barnfri ett ord som existerade, jag visste att jag skulle bli vuxen, skaffa jobb, skaffa en man och skaffa barn. Det är så man gör, det är så ett liv går till. Så när jag planerade mitt liv så planerade jag allt jag skulle behöva hinna med innan jag skaffade barn (som såklart inte skulle bli för sent, man borde vara en relativt ung mor). I princip planerade jag utifrån tanken att mitt liv skulle ta slut när jag fick barn och det var mycket jag ville hinna med innan de dök upp. Det var såklart inte en medveten tanke att livet tog slut när barnen kom, det är först i efterhand som jag insåg att ingen av mina framtidsplaner innehöll barn, allt jag ville uppleva var barnfritt och ingen tanke lades på något av de stadier som uppstod efter graviditet och förlossning.
Men år går snabbare än man tror och plötsligt var jag flera år in i vuxenheten och hade inte hunnit med mer än en bråkdel av allt det jag ville uppleva. Alla länder jag ville besöka, alla böcker jag ville läsa, det fanns inte nog med tid. Åldersnojan blev ett faktum och jag började känna mig ganska misslyckad. Planering hade inte gjort något för att hjälpa mig, stabiliteten skapade instabilitet. Varje födelsedag var en obekväm påminnelse om ännu ett år slösat då jag borde gjort mer, hunnit mer.
Hur jag tog mig från tanken att barn är en självklarhet till insikten att barn inte är för mig är en historia jag spar för en annan gång, men något som följde med insikten var befrielsen från åldersnojan. Plötsligt var hela mitt liv mitt liv. Plötsligt hade jag en hel livstid till att göra och uppleva exakt det jag ville. När jag ville.
Jag kommer ändå inte hinna med allt jag vill göra, listan är för lång, men stressen är borta. Tidsgränsen känns inte längre, alla de år då barn hade gått före är nu år då jag fortfarande kan ta beslut utifrån mig.
Mitt liv är mitt liv att göra vad jag vill med.
Jag är en sådan som gillar att planera. Jag uppskattar spontanitet, men jag är mest bekväm i planering där det finns klarhet. När jag växte upp var inte barnfri ett ord som existerade, jag visste att jag skulle bli vuxen, skaffa jobb, skaffa en man och skaffa barn. Det är så man gör, det är så ett liv går till. Så när jag planerade mitt liv så planerade jag allt jag skulle behöva hinna med innan jag skaffade barn (som såklart inte skulle bli för sent, man borde vara en relativt ung mor). I princip planerade jag utifrån tanken att mitt liv skulle ta slut när jag fick barn och det var mycket jag ville hinna med innan de dök upp. Det var såklart inte en medveten tanke att livet tog slut när barnen kom, det är först i efterhand som jag insåg att ingen av mina framtidsplaner innehöll barn, allt jag ville uppleva var barnfritt och ingen tanke lades på något av de stadier som uppstod efter graviditet och förlossning.
Men år går snabbare än man tror och plötsligt var jag flera år in i vuxenheten och hade inte hunnit med mer än en bråkdel av allt det jag ville uppleva. Alla länder jag ville besöka, alla böcker jag ville läsa, det fanns inte nog med tid. Åldersnojan blev ett faktum och jag började känna mig ganska misslyckad. Planering hade inte gjort något för att hjälpa mig, stabiliteten skapade instabilitet. Varje födelsedag var en obekväm påminnelse om ännu ett år slösat då jag borde gjort mer, hunnit mer.
Hur jag tog mig från tanken att barn är en självklarhet till insikten att barn inte är för mig är en historia jag spar för en annan gång, men något som följde med insikten var befrielsen från åldersnojan. Plötsligt var hela mitt liv mitt liv. Plötsligt hade jag en hel livstid till att göra och uppleva exakt det jag ville. När jag ville.
Jag kommer ändå inte hinna med allt jag vill göra, listan är för lång, men stressen är borta. Tidsgränsen känns inte längre, alla de år då barn hade gått före är nu år då jag fortfarande kan ta beslut utifrån mig.
Mitt liv är mitt liv att göra vad jag vill med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.