Hellre ett år äldre än en månad sen

Jag fyller år i veckan och oavsett hur många gånger bekanta och obekanta upprepar hur ung jag ser ut att vara har jag passerat 30 för några år sedan. Och med 30-gränsen kommer ofta åldersnojan. I mitt fall kom åldersnojan redan vid 20-gränsen för att vara helt ärlig. Jag har dock ingen åldersnoja längre.

Jag är en sådan som gillar att planera. Jag uppskattar spontanitet, men jag är mest bekväm i planering där det finns klarhet. När jag växte upp var inte barnfri ett ord som existerade, jag visste att jag skulle bli vuxen, skaffa jobb, skaffa en man och skaffa barn. Det är så man gör, det är så ett liv går till. Så när jag planerade mitt liv så planerade jag allt jag skulle behöva hinna med innan jag skaffade barn (som såklart inte skulle bli för sent, man borde vara en relativt ung mor). I princip planerade jag utifrån tanken att mitt liv skulle ta slut när jag fick barn och det var mycket jag ville hinna med innan de dök upp. Det var såklart inte en medveten tanke att livet tog slut när barnen kom, det är först i efterhand som jag insåg att ingen av mina framtidsplaner innehöll barn, allt jag ville uppleva var barnfritt och ingen tanke lades på något av de stadier som uppstod efter graviditet och förlossning.

Men år går snabbare än man tror och plötsligt var jag flera år in i vuxenheten och hade inte hunnit med mer än en bråkdel av allt det jag ville uppleva. Alla länder jag ville besöka, alla böcker jag ville läsa, det fanns inte nog med tid. Åldersnojan blev ett faktum och jag började känna mig ganska misslyckad. Planering hade inte gjort något för att hjälpa mig, stabiliteten skapade instabilitet. Varje födelsedag var en obekväm påminnelse om ännu ett år slösat då jag borde gjort mer, hunnit mer.

Hur jag tog mig från tanken att barn är en självklarhet till insikten att barn inte är för mig är en historia jag spar för en annan gång, men något som följde med insikten var befrielsen från åldersnojan. Plötsligt var hela mitt liv mitt liv. Plötsligt hade jag en hel livstid till att göra och uppleva exakt det jag ville. När jag ville.

Jag kommer ändå inte hinna med allt jag vill göra, listan är för lång, men stressen är borta. Tidsgränsen känns inte längre, alla de år då barn hade gått före är nu år då jag fortfarande kan ta beslut utifrån mig.

Mitt liv är mitt liv att göra vad jag vill med.

OM du bedöms vara

... kapabel att ta egna beslut kring din kropp och ditt liv. Det var vad jag hörde. Det var såklart inte det hon sa, vem säger så rakt ut.

Men det började ändå idag. Inte min resa, för resan fram till mitt beslut har pågått större delen av mitt liv. Men idag påbörjades processen som man behöver ta sig igenom innan man genomgår själva steriliseringen.

Första samtalet ringde jag förra veckan. Eftersom 1177.se skriver att man börjar med att boka en tid hos en vårdcentral var det där jag började. Men distriktssköterskan som svarade fick mig snabbt att inse att sterilisering är något ännu mer ovanligt än jag trodde. Hon lät väldigt osäker, som om hon aldrig fått frågan förut och hänvisade mig istället direkt till Kvinnokliniken.
"Jag tror att du kontaktar Kvinnokliniken direkt. Jag hoppas jag säger rätt nu så du inte behöver ringa tillbaka hit, men det är vad jag tror."
Nu hade hon rätt, men det var en hel del "tror" i det samtalet. Tur ändå att jag slapp besöket innan remissen, ett steg skippat, ett par ringar kvar att hoppa igenom.

Men idag ringde jag som sagt Kvinnokliniken och berättade att jag vill genomgå en sterilisering. Kvinnan jag pratade med då var snabb med att meddela att först hamnar man på en väntelista, sedan får man träffa en läkare och prata igenom det. Därefter, "om du bedöms vara aktuell för en operation så går man vidare därifrån."
I verkligheten låg det nog ingen betoning på detta "om," men i mitt huvud var det en bekräftelse på de historier jag hört från andra som försökt få tillåtelse att besluta om sina egna kroppar, bara för att bli bemötta med
"Återkom när du fött åtminstone ett barn."
"Men tänk om du träffar någon som vill ha barn."
"Du är fortfarande ung, tänk om du ångrar dig om ett par år."
En bekräftelse på att nu kommer bevisbördan ligga på mig att visa att jag är kapabel att ta egna beslut, kapabel att veta vad jag vill och inte vill, kapabel att välja mitt eget liv.

Men jag bestämde att det blir ett problem för framtiden. Hur långt fram i tiden? Frågan om hur lång tid det tar innan man får en kallelse besvarades med ett tveksamt
"Ja, nu borde du få en tid inom tre månader, men jag ska vara helt ärlig, det här är inte en prioritet, så jag ska inte säga säkert."
Vårdgarantin säger såklart tre månader, så gissa vem som kommer ligga på växeln om jag inte har en tid om tre månader, men jag avslutade ändå lugnt med ett
"Ok, vad bra, då gör vi så"
Och samtalet var slut.

En del av mig blev lite orolig över att det inte kom några frågor kring mitt namn och personnummer, men å andra sidan hade jag knappat in mitt personnummer när jag bokade telefontiden, så jag antar att de hade allt de behövde.

Nu återstår det bara att vänta.