Så navelsåret läker lite dåligt.

Ungefär en och en halv eller två veckor efter operationen tyckte jag att mina två nedre sår såg riktigt bra ut och jag övergick till att bara skydda dem med kirurgtejp. Min hud blev lite irriterad efter någon vecka så jag bytte till kirurgtejp med silikon och det har gått bra sen dess, det ser fint ut när jag byter tejp.

Vad gäller såret efter de gick in i naveln har det inte gått lika bra. Till en början såg det också ut att läka fint, men sedan blev det mer och mer irriterat. Två veckor efter operationen vätskade såret fortfarande, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle finnas lite kladd i naveln att tvätta bort vid varje förbandsbyte. Hemgångsinformationen sa att det var normalt att ärret vätskade lite efter operationen, men jag kunde inte hitta hur länge det är normalt att det vätskar, så jag avvaktade några dagar. Under tiden började såret även gå från hudfärgat, till svagt rosa, till irriterat rött. Nästan tre veckor efter operationen ringde jag 1177, som efter jag beskrivit vätskan som svagt gul, nästan genomskinlig, berättade att det var normalt vid läkning, men att jag borde ändå höra av mig till kirurgin för att dubbelkolla. Jag skickade ett meddelande till den Kirurgiska mottagningen som hänvisade mig vidare till Kvinnomottagningen. Svaret jag fick från Kvinnomottagningen var att tre veckor efter operation borde det inte vätska och vara rodnat så de bad mig åka in till Vårdcentralen för en bedömning vilket jag gjorde i torsdags (12/12).

Jag fick träffa en sköterska som också tog in en läkare lite snabbt och det var ingen fara, men de ville ändå hålla ett öga på det. Jag fick såret ordentligt rengjort och sedan la de på ett bakteriebindande förband (Sorbact Ribbon Gauze). Eftersom jag haft häftande förband så länge har jag även fått en del eksem runt området, så fick ett mjukt silikonförband att fästa över tygbiten som pressats in i naveln. I lördags kväll tog jag enligt instruktionerna bort allt för att kunna byta ut förbandet (jag fick med en bit bakteriebindande förband och ett till silikonförband hem för bytet). Så länge det inte såg värre ut skulle jag bara byta ut allt och återvända för en ny kontroll på tisdag. Det såg inte direkt värre ut. Det var blod på tygbiten som skulle dra åt sig bakterier, men i övrigt såg det ut som när jag åkte in. Så jag rengjorde naveln noggrant med koksaltlösning på en tops (det är så jag har rengjort det vid varje byte) och såg till att få bort alla små blodrester och så band jag om det på nytt, så gott jag kunde trots att det inte är direkt sterilt när man är i hemmamiljö.

Nu är det bara att vänta och se vad de säger imorgon, om det blivit bättre eller vad man gör åt ett sår som inte vill läka, men som inte är illa nog att kräva någon typ av antibiotika. Jag återkommer.

Sitta 5 timmar för en tatuering på Dag 7

Innan jag fick min operationstid hade jag bokat in en tid för att tatuera mig och nu råkade den falla precis en vecka efter operationen. När jag pratade med läkaren innan operationen passade jag då på att fråga om det skulle vara ok att göra den tatueringen. Efter att ha frågat om placeringen sa han att det var inga problem, armen är ju långt från magen där de går in för operationen. Så i tisdags, 7 dagar efter operationen åkte jag för att skaffa en ny tatuering.

Innan denna har jag bara gjort en tatuering, en liten black and grey wrap-around längst ner på vänsterarmen som tog ca 2½ timme. Medan jag tycker att det gör rejält ont att tatueras var den smärtan ändå något som jag tog mig igenom utan en min. Det var något ställe som gjorde lite extra ont, men jag var avslappnad under hela tatueringen.

Den här tatueringen blev en sittning på ungefär fem timmar, så dubbelt så lång tid som min tidigare och därför är det svårt att säga om det faktum att jag nyligen opererats påverkade min reaktion. Dessutom tatuerades områden som vanligtvis är känsliga, nämligen armbågen och armvecket, men jag tänkte att jag gör ändå ett inlägg om det.

Min plan när jag kom dit var en fullmåne och ett nattdjur längst upp på vänsterarmen. Jag hade tänkt att jag sen kunde bygga på neråt mot min första tatuering för en typ av patchwork-sleeve. Min tatuerare hade dock tagit mina idéer och sprungit med dem (vilket hon gör, min första tatuering blev också mycket större och mycket snyggare än vad jag först tänkt mig). Jag kom dit och på bordet hade hon en massa bilder av olika nattdjur, en fullmåne och annat på temat natt (som jag ändå nämnt att min tanke var kring min vänsterarm). Det slutade med att vi planerade en hel sleeve och började med att göra underarmen.

De första fyra timmarna gick ungefär som min första tatuering, jag var avslappnad, det gjorde riktigt ont, men inget jag inte kunde hantera även om områden hon behövde återvända till såklart ökade smärtan. Sen kom timme fyra och tjocka svarta områden och här började jag få riktigt ont och grimasera. När hon nådde armvecket så kunde jag inte längre kontrollera mina reaktioner, det var svordomar och nynnade och benen kunde inte ligga stilla. Det var till och med ett tillfälle där det undslapp ett litet skrik för ett ställe gav en så plötslig, intensiv smärta som jag inte var beredd på. Att min tatuerare hade tålamod med mig under den tiden ska hon ha ordentligt med beröm för, jag var en riktigt jobbig klient. När hon äntligen var klar i armvecket så gjorde hon ett par detaljer till på sidan av armen och hela jag slappnade av, för då kändes det som att hon bara tog en penna och ritade på huden i jämförelse med timmen innan.

Jag måste erkänna att under tiden det kändes som att hon karvade sönder armvecket så var det många tankar om huruvida jag egentligen gillar tatueringar. Kanske jag klarar mig med dem jag har? Jag behöver ju inga fler egentligen, jag har gått länge utan tatueringar och det funkade bra. Kanske hon inte ens behöver göra klart den här, för ingen tittar så noga ändå.

Men såklart satt jag där en timme senare och bokade in fortsättningen på min sleeve. För jag vet vad som ska fyllas på och jag kan knappt vänta innan hela armen äntligen är klar!

Något jag tyckte var fascinerande var att hon tatuerade området där jag hade haft min infart, vilket hade lämnat ett blåmärke. Under tatueringens gång så kom allt blodet i det blåmärket ut och efteråt kunde man inte se var blåmärket hade varit, det var helt borta.

Eftersom jag fick så ont och det var nära inpå en operation tänkte jag att den här gången kanske jag upplever den där "tatueringsinfluensan" som man kan få efter en större tatuering. Jag har ju ändå rätt låg smärttröskel så kanske jag drog min gräns lite långt och skulle få betala för det. Men nu har det gått två dagar och allt är som vanligt. Det är klart att armen värker, men ingen feber och inga problem att kliva ur sängen. Allt är tillbaka till det normala och nu kan jag bara fortsätta att läka min arm och mina operationssår.

Tatuerare: Rebecca på Rebeccas Tattoo Studio

Nu har jag sett såren... i alla fall de flesta

Så i söndags (Dag 5 efter operationen) bytte jag äntligen ut förbanden. Blev lite förvånad över att det förutom förband även satt sårtejp på alla sår då det inte stod något om det i skötselråden jag fick med hem. Efter lite googlande hittade jag ett annat landsting som skrev att efter en dagsoperation med stygn som försvinner av sig själv skulle man ta bort sårtejpen efter 7 dagar, så jag lät den sitta kvar. Jag upptäckte dock snabbt varför området runt naveln gjort så ont, hade ett massivt blåmärke runt naveln, så inte konstigt att det var ömt.

På måndagen (Dag 6) lämnade jag för första gången lägenheten och körde bil. Ett par psykologstudenter på Örebro Universitet håller på att skriva en kandidatuppsats om barnfrihet och jag var en av åtta eller nio barnfria de ville intervjua. Jeansen var nog lite av ett misstag, jag hade rejält ont i både magen och sidorna när jag åkte hemåt, men intervjun var väldigt trevlig och jag ser fram emot att läsa den färdiga uppsatsen när den publiceras. Jag passade även på att handla lite och hade syrran med som bärhjälp.

Igår tisdag (Dag 7) hade jag en tatuering inbokad som jag nog ger ett separat inlägg imorgon eller om någon dag. Jag har aldrig suttit så länge för en tatuering (fem timmar) så det är svårt att avgöra om det hade varit någon skillnad gentemot om jag inte var nyligen opererad innan tatueringen, men gör ändå ett eget inlägg senare. Jag tog även bort sårtejpen den här morgonen. De två sido-såren längst ner ser på det stora rätt läkta ut, men satte ändå på nya förband för jag kliar mig ibland så hårt att jag vaknar med rivmärken efter natten och mina läkande sår kliar rätt rejält nu (det började redan klia illa igår). Såret i naveln kan jag inte hitta. Jag vet inte exakt var det sitter, men min navel ser väldigt annorlunda ut från hur den såg ut innan operationen, så jag vet inte om den är svullen eller om de råkat sy ihop en del av min navel när de sydde ihop operationssåret. Får väl se om några dagar när jag byter ut förbandet på nytt. (Jag hoppas den är svullen, jag gillade min navel, den här ser bara konstig ut.)

Skippade jeansen igår när jag åkte till stan, så magen mår mycket bättre, men låg även på mage för första gången hos tatueraren så det kan även vara så att magen börjar kännas i princip normal nu (bortsett från blåmärket som fortfarande ömmar). Under tisdagen mådde jag överhuvudtaget bra och tog inte några smärtstillande alls. Så jag tror uppdateringarna kommer tunnas ut nu, framöver blir det troligtvis mest sår-uppdateringar som kommer följa upp själva operationen.

Dag 3 med en inte alls avslappnande dusch

Inne på dag tre efter operationen och jag mår bättre men inte bra. Känner mig som en riktig vekling men har fortfarande ont runt magen och vissa rörelser gör för ont, så jag får väl acceptera att jag inte är särskilt tuff när det gäller läkning.

Bortsett från smärtan har jag dock varit uppe och rört mig, lagat mat och äntligen tagit den där duschen. Det blev tyvärr inte en sån där lång, varm, avslappnande dusch som jag vanligtvis ser fram emot. Istället försökte jag ta mig igenom det så snabbt som möjligt och försökte speciellt undvika att skölja för länge på magpartiet. Så vitt jag kan se lyckades jag med att inte släppa in vatten i förbandet, det ser torrt ut, så jag väntar en eller två dagar till innan jag byter ut det. Men kan inte låta bli att undra hur man egentligen märker om det läckt in vatten när förbandet är vattenfast. Det sitter rätt bra, men det är klart att det är delar som är skrynkliga och veckade och hypokondrikern i mig är rejält nervös för att jag ska ha vatten gömt därinne i naveln som sitter och luckrar upp såret och skapar en infektion. Får väl se hur lång tid det tar innan jag ändå ger mig på att byta ut det.

Bara för säkerhets skull.

Dag 2 blev snurrig

Idag när jag klev upp hade jag problem att hålla balansen. Allt snurrade och rörde jag huvudet för snabbt så krängde hela rummet till. Jag lyckades ta mig upp och fixa frukost men jag var så ostadig att syrran som tänkt åka hem idag valde att stanna en natt till.

Efter frukosten blev det tillbaka till sängen där jag ibland satt upp och spelade spel med syrran eller låg och sov med katten hoprullad bredvid mig. Först framemot kvällen kom jag på fötter igen. Jag märkte av att jag blödde lite igen, men med betoning på väldigt lite, snart borde ändå blödningen komma igång som resultat av att jag gått tre dagar utan p-piller. Det finns inte längre någon smärta alls i axlarna och nu går det ändå ganska bra att sova på sidan så länge jag vänder mig försiktigt och inte kommer åt navel-såret.

Först när jag klev upp på kvällen och hade ätit och rört mig en del började jag känna av att magen gjorde ont igen så tog lite värktabletter, men det är de enda jag har tagit idag så det går absolut framåt. Hade tänkt hoppa in i duschen idag också men känner mig alldeles för snurrig, så får skjuta upp det till imorgon. Ska bli skönt att få skölja av mig, men är också lite nervös över att förbanden ska ta in vatten. Om de blir blöta måste jag byta ut dem och jag vill helst att det ska läka ihop en del innan jag behöver se såren. Samtidigt kanske det känns värre än det ser ut och då kan det vara bra att se att det läker fint, minns att jag blev förvånad över hur fint syrrans sår hade läkt när jag hjälpte henne byta förband som börjat lossna strax efter hennes Gastric Bypass.

Men om de håller sig torra bör förbanden bytas tidigast efter 48 timmar (som passerat) men inom 7 dagar, så jag har förhoppningsvis några dagar kvar innan jag behöver ta tag i det, de har ändå använt vattentäta förband.

Jag räknar kallt med att imorgon blir en piggare dag.

Att komma hem: blödningar och smärta

Så för att fortsätta där jag slutade, det var inte mycket som hände när jag kom hem efter operationen. Jag gick och la mig direkt och sov i princip bort hela resten av dagen. Fördelen var att när jag vaknade var illamåendet borta och syrran kom in med en skål Vickningschips till sängen (perfekt uppvaknande). Medan det var gott var det inte direkt mättande så jag klev upp och fixade en micropizza för att få i mig nåt mer matigt och strax efter det märkte jag att de smärtstillande jag fått var på väg att sluta verka. Gasen som de förvarnat om skulle kännas i axlarna var inte så farlig, en liten molande värk bara, men magen började göra ordentligt ont, så där på kvällen började jag med Alvedon och Diklofenak som de förvarnat om att jag borde skaffa hem. Det hjälpte en del, men det gjorde ändå rejält ont om jag råkade komma åt såren på magen.

Jag blödde en del efter operationen, men inte farligt mycket. För dem som vet var det ungefär mängden sista dagen på mensen (inte den dagen då det bara är lite "spotting" utan dagen innan då det ändå behövs skydd, men det trots det blir lite för torrt med tampong och det hinner oxidera innan det kommer ut). Själv föredrar jag menskopp och intim-skydd efter operationen var valfritt, men jag hade för ont i magen för att kunna böja mig och komma åt ordentligt, så menskoppen får vänta en stund. (Blödningen hade sedan helt slutat under sena kvällen/natten.)

På kvällen satte jag mig och kollade ett par serier och blev ändå lite nervös när hela magen plötsligt började bubbla. Det kändes som att allt rörde sig därinne och jag hade tur att syrran nyligen gjort en Gastric Bypass och kunde lugna mig med att det var helt normalt och bara gas som blivit kvar från när de blåst upp magen under operationen. Det var en riktigt obehaglig känsla!

Att sova efter att ha vänt på dygnet blev ju inte lättare i och med att jag i princip bara kan sova på rygg nu (i vanliga fall somnar jag på mage). Inte ens sidan är bekväm eftersom det känns som om allt innehåll i magen faller ner mot sängen, och det är varken bekvämt eller smärtfritt. Men tillslut lyckades jag ändå hitta en lösning där jag kunde halvluta mig mot en kudde som gav lite stöd för magen utan att trycka på för hårt. Problem nummer två blev katten. I vanliga fall är Nova nöjd med att sova bredvid mig, nära, men aldrig ovanpå. Nu helt plötsligt vill hon väldigt gärna ligga nära eller ovanpå magen och det är svårt att säga nej till en katt som vill mysa. Smärtan är dock outhärdlig när hon kommer åt såren, så hon fick nog höra fler nej inatt än hon hört hela sitt liv upp till nu. Trots det valde hon att hålla sig nära, hon är min mest älskade vän.

Första dagen efter operationen gjorde magen ont när jag klev upp, men jag hann ändå röra mig en del innan det blev så illa att jag behövde ta tabletter. Jag har känt mig piggare och smärtan är ok ändå. Det som gör ont är när jag måste ta i för att resa mig upp och magen böjs eller om jag råkar komma åt såren (framförallt naveln, det räcker att jag nuddar den med byxkanten så ryser jag i hela kroppen av smärtan). Men på det stora hela känner jag mig ok, långsam och trött, men ok. Jag klarar av alla vardagssysslor hemma. Har inte lämnat lägenheten då mjukisbyxor känns för kallt och varma byxor känns som om det kommer sitta åt runt magen och göra ont, men kanske imorgon. Jag har känt mig lite febrig, men har inte gått över 37.6, som trots att det är en hel grad över min normala kroppstemperatur ännu inte når gränsen för faktisk feber, så jag tolkar det som ett läkningstecken.

Dag ett avklarad
Med vänliga hälsningar
Steril

Nu är jag snippad!

Operationen gick bra och äggledarna är borttagna, men jag ska försöka ta hela dagen från början.

Pappa tog ledigt från jobbet för att jag skulle slippa ta bussen eftersom jag inte får köra själv efter operationen. Han bor dock en bra bit härifrån och han kom riktigt tidigt så det slutade med att vi var på plats i Karlskoga 10 minuter innan Entrén ens öppnade. Därefter tog det ytterligare 30 minuter innan informationen där jag skulle anmäla mig och betala öppnade (280kr kostade det, som ett vanligt läkarbesök), så vi fick sitta i Entrén och vänta en stund. Klockan var ju halv sju och som den nattuggla jag är var jag knappt vaken. På något vis hade jag lyckats somna runt 23 kvällen innan, men det var ändå inte mycket tid att sova innan jag klev upp för min andra dubbeldusch, som ändå tar en stund att genomföra. Så det är svårt att säga hur tankarna gick. Jag var ändå lite exalterad, för jag höll mig vaken. Jag kände mig inte nervös, men jag hade lite ont i magen, så en del nerver surrade nog ändå omkring där.

Efter anmälan gick vi bort till Dagkirurgin där pappa inte fick följa med längre, jag fick genast byta om och låsa in alla mina saker i ett värdeskåp. Jag fick en alldeles för stor rock, trosor, strumpor, blåa sockiplast, nät för håret och en pappersrock att ha utanpå allting, jag kände mig knappt påklädd. Sen fick jag prata med en sköterska. Hon förklarade alla stegen, i vilken ordning allt skulle ske, frågade om jag tog tabletter och om jag hade allergier. Jag fick en långtidsverkande smärtstillande tablett i förebyggande och sen fick jag sätta mig i väntrummet igen.

Därefter fick jag prata med den ansvariga läkaren och en till läkare som båda skulle operera mig. Han förklarade vad de skulle göra och sa först att de skulle klippa och bränna, så jag var tvungen att dubbelkolla:
"Skulle ni inte ta bort äggledarna helt?"
Den andra läkaren lutade sig fram till läkaren och påminde om Salster-studien och den första läkaren ursäktade sig direkt och kollade igenom papperen
"Ja, absolut, förlåt, det står med i dina papper, vi ska ta bort dem helt."
Måste erkänna att jag blev lite nervös där ett tag, hade sett fram emot att bli av med dem helt, för det känns säkrare och nu trodde jag att det kanske skett ett missförstånd och jag bara skulle klippa ändå, men det löste sig snabbt. Efter han förklarat operationen hade jag möjlighet att ställa frågor, men jag kände mig redo och frågade bara om det skulle gå bra att tatuera mig 6 dagar från nu, då jag hade en tid inbokad (inga problem tyckte läkaren).

Så var det tillbaka till väntrummet tills narkossköterskan kom och mötte upp mig. Han dubbelkollade mina mediciner och allergier och tog med mig till operationssalen där ännu en sköterska väntade. Där fick jag ta av min yttre pappersrock och trosorna och sen blev jag placerad på britsen som liknande en gynekologstol. Den andra sköterskan skylde mig med två filtar medan hon placerad mig och spände fast mina ben och de såg till att inget gjorde ont och att nacken kunde röras fritt utan smärta. Sen gick allt så snabbt, de två läkarna kom in och ytterligare två personer presenterade sig, men jag minns inte deras roll tyvärr, jag var så upptagen med att narkosläkaren försökte hitta en bra plats för infarten medan den andra sköterskan satte fast EKG-mätare, något kardborreaktigt i pannan och blodtrycksmätare. Min infart blev tillslut placerad på sidan av armhålan då tejpen från blodprovet dagen innan fortfarande var väldigt rött och irriterat. Sen förklarade narkossköterskan att masken är bara för syrgas och sömnmedlet skulle sprutas in via infarten. Här någonstans kom även den andra sköterskan och dubbelkollade mitt medgivande:
"Vi ser att du har skrivit på intyget från Socialstyrelsen om att du är informerad om vad en sterilisering innebär och att du vill genomgå den, stämmer det?"
"Ja, det stämmer."
Hon vände sig mot läkaren "Hörde du svaret?"
"Ja, jag hörde."

Någonstans här frågade jag även om det var möjligt att få någon bild från operationen och de lovade inget men skulle se vad de kunde göra. Tyvärr använde de sedan en maskin som inte kunde ta bilder, så det blev inga, vilket är lite synd. Jag hade velat haft de som andra spar på ultraljudsbilder, men jag förstår att det inte alltid är möjligt såklart.

Sen provades syrgasmasken och de gav mig lite sömnmedel som jag skulle säga till när jag kände av. Först märkte jag inget, men sedan började tankarna bli suddiga i kanten. Så sa narkossköterskan att nu kommer resten av sömnmedlet så tänk på något positivt så kommer du säkert drömma om det. Jag minns att jag tänkte att hur ska jag hinna komma på något specifikt och sedan blev det mörkt.

Jag tror att jag väcktes första gången i operationssalen, men det är väldigt otydligt, jag tycker mig minnas att jag tittade upp och såg lampan i taket och någon sa att operationen hade gått bra, sen blundade jag snabbt och plötsligt var jag i ett helt annat rum på uppvaket. När jag vaknade hade jag som en molande mensvärk i magen och de gav mig mer smärtlindring så det gick över. Nästa gång jag vaknade till försökte jag sätta mig upp för att kvickna till, men blev genast snurrig och la mig ner igen. När läkarna kom hade huvudläkaren ett stort leende på läpparna. Han förklarade att allt hade gått bra, jag hade haft sammanväxningar i magen som kunde bero på någon tidigare inflammation, men han hade fixat det och tagit ut äggledarna. Med ett stort leende sa han:
"Nu är du steril!"
Och jag var fortfarande groggy men han fick ett leende tillbaka och en tumme upp som spred leendet till resten av gruppen runt omkring. Det kändes riktigt skönt.

Efter det blev jag erbjuden något att äta så jag berättade att jag är vegan och sköterskan såg genast orolig ut. Jag skyndade mig att berätta att jag tog med en banan som ligger i väskan i skåpet, men hon försvann iväg en stund och kom tillbaka med nyponsoppa:
"Går det här bra?"
"Absolut!"
Jag hade redan sagt till om att jag var illamående så jag hade en spypåse redo, och hade fått något mot illamående via infarten, men det gick bra att dricka upp nyponsoppan så jag trodde det var hunger och att nu skulle det bli bättre med illamåendet. Jag hade fel.

Efter en stund kom de förbi med en ultraljudsmaskin för att se hur mycket urin jag hade i blåsan (det är viktigt att jag kan kissa innan jag lämnar sjukhuset). Jag satte mig upp lite, men det var mer än illamåendet klarade och jag spydde upp merparten av nyponsoppan. Det kändes lite bättre efter det och de kollade urinen som tydligen inte var så mycket så jag fick somna om. Lite senare bad jag om att få gå på toaletten och tydligen innebar det att hela sjuksängen skulle rullas in på toan, så det blev lite trixande för sköterskan då jag låg i sängen längst in i rummet. Kissandet gick bra men det avslutades med vad jag trodde var resten av nyponsoppan i nästa spypåse. Men nu hade jag i alla fall gjort det som krävdes för att få åka hem.

Jag sov dock en stund till, jag var så otroligt trött att jag vaknade och somnade om vartannat, men efter ungefär fyra timmar på uppvaket frågade jag om jag kunde få åka hem
"Jag bara sover ju, och det kan jag lika gärna göra hemma."
"Det har du rätt i," sa sköterskan och så började hon plocka loss mig från alla maskiner. Det var skönt när de tog bort blodtrycksmätaren då det i början kändes som att den satte igång och mätte blodtrycket varje kvart/tio minuter för att efter någon timme ställas ner till att mäta kanske en gång i halvtimmen. Jag följde efter sköterskan mot omklädningsrummet och jag kan inte ha sett så kry ut för både hon och flera omkringstående sköterskor kunde inte låta bli att fnissa åt mig med mig när jag passerade.

Så fort jag kom in i omklädningsrummet var jag tvungen att sätta mig ner och spy igen och efter jag bytt om och satt i mitt septumsmycke blev det en liten vända till med påsen. Jag ringde pappa för att meddela att han kunde hämta upp mig och gick ut för att bli utskriven. Sköterskan som gav mig mina hemgångspapper såg lite orolig ut och tyckte det var lite olustigt att jag skulle åka hem när jag mådde så illa, man jag sa att jag mådde bra i övrigt, fick en tablett mot illamående, en extra för senare och en bunt spypåsar att ta med i bilen (som jag faktiskt tack och lov aldrig behövde använda för jag sov nästan hela vägen hem).

Och det var det. Det jag minns av det hela i alla fall. Nu blev det här en hel vägg av text så jag väntar nog en stund innan jag skriver ihop ett inlägg om hur kvällen och dagen efter fortlöpte. Eftersom jag är varm idag (med har inte nått feberstatus än) så ville syster och systerdotter stanna en natt extra, så jag ska se om jag kanske kan se en film med dem innan jag fortsätter skriva (om jag orkar). I vilket fall:

Jag är snippad!

Dan före dan...

Imorgon är det dags, då blir jag av med äggledarna. Idag har jag därför tagit blodprov, ett rör på 6ml. Min syster har sprutfobi och tycker allt med sjukhus är obehagligt, så jag tog med min systerdotter Teddy in för att förhoppningsvis förhindra att hon "ärver" den rädslan (syster väntade utanför). Jag tycker själv att sprutor är obehagliga och kan bli rätt nervös, men det är inte så illa att jag inte kan fokusera på annat och dölja obehaget. I det här fallet var min systerdotter fokus, vi försökte gissa innan hur lång nålen skulle vara och hur många rör de skulle behöva. När det väl var dags stod hon bredvid och vi tittade noga när sköterskan förde in nålen i armvecket. Jag hade förväntat mig att det skulle kännas mer när man tittade, men lustigt nog kändes det knappt alls när jag såg henne sticka in nålspetsen, jag antar att jag måste ha fått tur att få en riktigt van sköterska. Kändes riktigt bra efteråt när min systerdotter sa att den läskigaste delen var innan hon tog fram nålen, men efter hon sett den gick det bra.

Efter det drog vi allihop in till stan för lite sushi och efter det gick dagen alldeles för snabbt. Har hunnit tvätta alla kläder jag ska ha, packat ihop en liten väska (för man ska vara förberedd ifall man måste sova kvar en natt), och dammsugit och diskat med förhoppningen att det då håller stöket på en nivå jag kan hantera när jag orkar ta tag i det igen. Har även bäddat ut soffan eftersom syster och systerdotter kommer sova där det första dygnet efter operationen då instruktionerna sa att jag inte skulle vara ensam.

Nu har jag bara kvar att bädda rent sängen och göra kvällens dubbeldusch innan jag ska försöka sova. Jag har inga större förhoppningar om att lyckas få någon sömn dock. Vanligtvis blir en nattuggla som jag trött någon gång runt kl.2 och jag kan inte minnas senast jag lyckades somna innan midnatt. Lägg till det förväntan inför morgondagens operations och jag tror det egentligen vore bäst att bara ge upp. Men jag ska i alla fall försöka.

Imorgon bitti kommer pappa som tagit ledigt från jobbet så jag ska slippa ta buss (med flera byten). Då får jag kliva upp och göra dubbeldusch nummer två och sedan är det bara att åka. Inget att äta efter kvällsmackan idag och inget att dricka efter kl. 5.15 imorgon. Det står att det är bra att dricka upp till två timmar innan för att det kan underlätta illamåendet efter narkosen, så jag får väl försöka få i mig några klunkar innan jag åker imorgon.

Känslorna ikväll är på samma nivå de varit sedan jag fick min operationstid. Jag känner mig upprymd och taggad inför att äntligen få det gjort. Jag tog mitt sista p-piller idag och det kändes riktigt skönt. Snart kommer jag veta hur mycket (om alls) p-pillren faktiskt påverkade mig. 

Och ingen mer oro över misstag som kan innebära att jag drabbas av en parasit (för att citera House - det är väl bäst att lägga till det innan någon blir mäkta upprörd för "så får man ju inte säga").

Om du vill följa operationen mer direktuppdaterad, ska jag försöka posta ofta på min instagram-story @snippad.se imorgon.

Bilateral Salpingectomy (nu ryker hela äggledarna)

Redan innan jag fick prata med läkaren om min sterilisering så kollade jag upp olika metoder för operationen. Efter att ha läst på en del så fastnade jag för metoden där man tar bort hela äggledarna. För mig känns det säkrare, för hur i hela friden ska ägget ta sig till livmodern när hela vägen dit är borttagen? En annan fördel var att jag läste att det finns studier som talar för att borttagning av äggledarna kraftigt minskar risken för äggstockscancer och det känns ju som en riktigt fin bonus. Så när jag fick tala med min läkare var såklart en av frågorna om jag hade möjlighet att välja den metoden.

Hennes svar var att borttagning av äggstockarna var en metod som än så länge testades i Sverige och därför bara utfördes om man deltog i Salster-studien, där man som deltagare har en 50% chans för borttagning (annars klipper de äggledarna i Sverige). Jag anmälde mig genast till studien och fick svara på två frågeformulär, men när kallelsen till operationen landade på hallmattan fick jag all information jag kunde behöva utom just ett förtydligande av vilken operation jag skulle göra. Jag tänkte såklart att om man deltar i en studie så skickar de med den informationen, och tappade väl lite
hoppet för ett totalt borttagande, men jag skickade ändå iväg ett meddelande till barnmorskan och frågade.

Och idag kom svaret: "Äggledarna kommer att tas bort helt."

Så nu är jag ännu mer taggad på min operation!

Om en vecka är jag steriliserad

Som jag redan nämnt, i fredags vaknade jag till ett tjockt kuvert från Region Örebro Län på hallmattan. Dagen efter jag förnyat mina p-piller eftersom "det verkar ta ett tag innan jag får min operation" fick jag meddelande om att om 10 dagar är det dags för operation! Efter att ha väntat så länge känns det plötsligt som att allt händer väldigt snabbt.

Jag räknade snabbt igenom mina sista p-piller och insåg att jag behöver inte ta ut några på mitt nya recept, sen skrev jag direkt till mina två närmsta chefer på jobbet och meddelade dem om tiden. En del av mig undrade om det skulle gå att fixa med så kort varsel, men jag fick direkt svar att det löser dem. Sen satte jag mig och läste igenom all information.

Inför operationen behöver jag ta mig till en vårdcentral för blodprov, ta ett graviditetstest ett par dagar innan samt göra två dubbelduschar (kvällen innan och på morgonen innan operationen efter att ha sovit i en renbäddad säng). Jag behöver fasta 6 timmar innan operationen men jag kan dricka fram till 2 timmar innan operationen. Fastan kommer inte vara några problem då jag ska vara på avdelningen kl.7.15 på morgonen och jag är dålig på att få i mig mat på morgonen. Jobbar jag tidigt pass så kan jag försöka trycka i mig en banan innan jag åker, det är gränsen för vad jag klarar.

Så vad pågår i mina tankar just nu? En hel blandning av funderingar egentligen. Det står ingenstans vilken typ av operation jag ska göra, om de klipper äggledarna eller tar bort dem helt. Jag tänker att om jag blev utvald för Saltser-studien så borde det väl ha stått med, men jag håller fast vid hoppet om att bli av med dem helt ett litet tag till. Jag får inte ha några piercingar eller smycken alls när jag kommer dit vilket är förståeligt och helt ok, såklart. Men jag har inte gått utan min septum-piercing en hel dag innan och jag undrar om jag tillhör dem som har oturen att min piercing läker ihop under en dag eller i alla fall blir för litet för att få tillbaka smycket i hålet. Och sen har vi det faktum att sex dagar efter operationen har jag en tid hos en tatuerare som jag bokade in för snart ett halvår sedan, så jag hoppas läkaren säger att det är ok.

De enda negativa tankarna kretsar kring att jag fick min tid kl. 7.15 på morgonen. Jag är en nattuggla och jag mår fysiskt illa när jag går upp tidigt på morgonen. Jag är också väldigt stel och har en del smärta tidigt på dagen så jag är inte jättepepp på att kliva upp och duscha så vi kan åka hemifrån ca kl.5. Jag ska opereras 45 min härifrån (med bil), så för att vara säker på att eventuella vägarbeten eller andra förhinder inte leder till att jag kommer dit för sent (för tänk om jag förlorar min operationstid om jag blir sen) behöver jag åka runt kl.6. Finns en risk för att jag är den som sover längst på uppvaket efteråt...

Den övergripande tanken är dock: "Äntligen!" En vecka från nu, på tisdag morgon åker jag in för att äntligen göra min sterilisering. Jag kommer äntligen kunna slappna av och slippa oroa mig för en oönskad graviditet. Jag kommer äntligen få reda på om mina hudproblem och mitt psykiska mående har någon koppling till p-pillren. Jag kommer äntligen kunna skjuta ner alla "du kommer ändra dig" och "vänta bara" med ett kort "jag är steriliserad". Och jag kommer äntligen ha en bloggadress som stämmer, för nu kommer jag vara snippad.

Ja, då lär det ju inte bli några barn

Så eftersom min operationstid dröjer börjar mina p-piller sina och igår var jag tvungen att gå på två-årskontroll för att få mitt recept förnyat. Det känns så dumt att åka in och be om p-piller när jag bara vill sluta ta dem och få reda på om de är anledningen till mitt mående etc, men måste ju ha något fram till operationen för de behöver vara 100% säkra på att jag inte är gravid när de gör operationen.

Litet tillägg här: Jag skrev den här bloggen under natten och tänkte att jag postar den idag. På morgonen vaknade jag dock med en kallesle till min operation som kommer hända snart nog att jag inte kommer behöva ta ut några p-piller på mitt nya recept. Känns lite lustigt ändå, skriver mer om det ikväll eller imorgon.

Jag fick träffa samma barnmorska som förra gången och jag gillar henne, hon är så enkel att prata med, öppen och rättfram. När vi kom in på hur jag upplevde p-pillren nämnde jag att jag mådde sämre psykiskt, men inte visste om det berodde på pillren eller inte. Hon föreslog då att jag bytte piller och då kom steriliseringen på tal.

Det är absolut inte så att jag döljer min barnfrihet på något sätt, antagligen är jag rätt tjatig om den, men ibland försöker jag ändå välja mina stunder och jag var absolut lite tveksam till att diskutera den med min barnmorska när det här ändå kan vara sista gången jag träffar henne och jag var orolig att barnmorskor är något mer angelägna att ge mig ett par bingon. Men eftersom jag hoppas att min operationstid dyker upp snart förklarade jag att jag är ok med att gå på mina piller en stund till för jag behöver ändå bara äta dem fram till min operation.

"Vilken operation ska du göra?"

"Jag kommer sterilisera mig."

"Ja, men vilken metod kommer de använda?"

Det visade sig att hon bara undrade för att det finns en metod där man sätter in ett implantat i äggledarna, så äggledarna blockeras när implantatet växer fast i äggledarna och i det fallet skulle jag behöva fortsätta gå på p-piller tills blockeringen var bekräftad. Jag har hört talas om metoden men hittade många negativa artiklar om bieffekter när jag läste på om sterilisering och är inte ens säker på att den metoden längre används i Sverige (känns som om jag läste något om att det till och med förbjöds). Men jag förklarade att jag kommer klippa eller helt ta bort mina äggledare och med ett leende på läpparna säger hon då bara:

"Ja, då lär det ju inte bli några barn, vad skönt att du har hittat en permanent lösning som passar dig."

Hon förstod nog inte hur varm jag blev av det svaret. Efter jag var med i artikeln i Expressen i början på veckan har jag hunnit med en del nya bingon men här sitter en barnmorska och bara gratulerar mig för mitt val och hur bra det passar mig. Jag blev tagen på allvar och behandlad som en vuxen person, jag kände mig respekterad. Det kändes så skönt och nu nästan ångrar jag att jag inte kommer ha så många anledningar att träffa henne igen.

Hon passade även på att fråga hur lång tid jag fått vänta på min sterilisering då hon hade haft andra som frågat om just sterilisering. I efterhand önskar jag att jag hade frågat om andelen barnfria som frågat då jag undrar om det faktum att ämnet har börjat talas mer om på sistone har lett till att fler, liksom jag, plötsligt insett att det alternativet ens finns.

Så fortsätt prata om barnfrihet, när som helst, var som helst. Kanske är det en ellen som hör dig som plötsligt kan slippa ångest, eller så kanske det är en barnmorska som glatt gratulerar nästa barnfria som besöker henne och skapar en trygg miljö för den patienten att slappna av i. Mer barnfrihetssnack åt folket!

Hjärndöd, nyliberal tok i behov av psykologisk utvärdering

Så i måndags var jag med i en artikel om kvinnor som steriliserar sig i Expressen (artikeln är Premium, så den är bakom betalvägg, men Expressen har just nu ett erbjudande om gratis Premium fram till nyår utan uppsägningstid om du vill spana in den närmare). Vi var tre stycken som fick prata om våra anledningar till sterilisering och reaktioner vi mött och vi fick ett helt uppslag. Jag är så glad att media börjar plocka upp att barnfrihet är orättvist tabubelagt och skriver mer om det. Hade det funnits när jag var yngre hade jag kunnat känna lättnaden av att inte behöva skaffa barn så mycket tidigare.

Men eftersom det är ett ämne som skapar en hel del blandade reaktioner så postades artikeln både på Expressens facebook-sida och deras Instagram-sida och jag har spenderat två dagar med att roat läsa alla kommentarerna som följt. Jag tänkte att jag kunde ta och prata lite om en del av de kommentarerna här.

Till att börja med har vi såklart klassikerna:

De behöver ju inte direkt någon kommentar annat än att jag tycker synd om dem. Hur tråkigt måste ditt liv vara för att du på allvar ska tro att människor som inte riktigt "följer reglerna" för hur ett normalt liv "borde levas" måste vara psykiskt sjuka. Varje vän gör samma val, alla håller med varandra, varje dag den andra lik... vilken mardöm!

Sen har vi dem som bara bekräftar det som står i artikeln. Inledningen handlar om hur tjatig frågan "tänk om du ångrar dig" är för barnfria. Ändå fortsätter den tradigt upprepas i kommentarerna:

Till att börja med kan jag ju bara citera exakt det jag sa i artikeln: "En sterilisering är absolut något permanent och oåterkalleligt, men det är även valet att bli förälder," och sen bara tillägga att om jag skulle gå och ångra mig senare så är det en ånger som bara jag som tagit beslutet kommer lida av. Om jag istället skulle ångra att bli förälder så drabbas även ett barn av den ångern och jag vet inte hur du ser på saken, men jag väljer den första av de två tio gånger av tio.

Slutligen har vi frågan om varför sterilisering när det finns så många andra preventivmetoder att använda sig av. En del baseras såklart på hur det drastiskt det är att ta bort "valfriheten" permanent (trots att det är en del av valfriheten att faktiskt få göra ett val) men andra verkar faktiskt ändå innehålla lite ärlig nyfikenhet.

Det jag sa under intervjun har förkortats en del i artikeln så därför känner jag att jag gärna utvecklar svaret en del då det för mig finns flera andningar. I artikeln står det kortfattat: "Jag har gått på p-piller och inte riktigt känt mig som mig själv då. Sterilisering är en permanent lösning helt enkelt, då behöver jag inte hålla koll på att ta mina piller varje dag." Vilket i sig stämmer och är en av anledningarna. Men det jag sa var att det är möjligt att det faktum att jag inte riktigt känner mig som mig själv (mår sämre psykiskt, ofta hungrig så jag har gått upp i vikt, dålig hy) kan vara antingen inbillning eller bero på andra faktorer, men jag vill ändå inte behöva undra om det är kopplat till p-pillren eller inte. Jag skulle inte vilja gå på hormoner resten av livet och jag är inte intresserad av spiraler inuti mig. Med det sagt så ser jag många fördelar med bl.a. p-piller och jag vet att det är underbara preventivmedel för många som dessutom kan hjälpa på andra sätt med t.ex. menssmärtor. Jag själv skippar mensen nu medan jag går på p-piller fram till operationen och har bara en blödning ungefär var fjärde månad för att minska risken för mellanblödningar. Det kommer jag definitivt sakna! Men det finns även en till anledning utöver extra hormoner och att behöva komma ihåg byten eller piller varje dag. Om jag skulle träffa någon så har jag av andras berättelser fått veta att en del hör ordet "barnfri" och tänker "hon kommer ångra sig när hon blir kär i mig" eller "jag vill inte heller ha barn nu, men senare kommer vi skaffa". Men de möjligheterna finns inte om jag är steriliserad, då kan de direkt förstå att när jag säger barnfri så menar jag allvar och då kan jag slippa stolpskotten som inte vill ta mig på allvar eller respekterar mina beslut kring min kropp. Det borde även snabbt avsluta diskussioner kring hur jag kommer ändra åsikt i framtiden när ämnet kommer på tal bland vänner och bekanta.

Måste erkänna att jag var nervös över hur mina ord skulle klippas och publiceras både innan och efter intervjun och visst märker jag av att det har klippts och förenklats en del. Men det är jag och mina ord i artikeln och jag tyckte det blev en fin, respektfull artikel om ett ämne som borde vara normaliserat nog att det inte längre är värt att trycka i en nyhetstidning. Tills den tiden infaller är jag dock glad att Ebba Larsson (och andra inom media) väljer att låta ämnet ges möjlighet att komma till tals. Och om man läser alla kommentarer så känns det som om det redan håller på att vända för det var även många positiva, stöttande och igenkännande kommentarer. Min känsla (utan att ha satt mig ner och räknat på det) var att de positiva kommentarerna faktiskt var i majoritet.

"Jag måste ställa lite dumma frågor om varför."

Väntetiden mellan att bli uppskriven på väntelistan för att få träffa en läkare och att faktiskt få en kallelse var utan tvekan lång. Jag valde att inte åberopa någon vårdgaranti för jag vill ändå göra operationen i Örebro Län, som jag tillhör, om jag kan. Men vecka 28 (så dryga tre månader efter jag blivit uppsatt på väntelistan) damp äntligen kallelsen ner i min brevlåda och talade om att den 19 augusti (ca 4½ månad efter mitt första samtal till kvinnokliniken på USÖ i Örebro) skulle jag få träffa en läkare på kvinnokliniken i Karlskoga.

Jag var så redo. Jag var så förberedd. Inte långt innan min bokade tid läste jag facebook-kommentarer om kvinnor i min ålder som blivit nekade av läkare som tog större hänsyn till sina egna åsikter än deras skyldigheter enligt steriliseringslagen, och jag hittade en artikel om en man som blivit nekad sterilisering för att hans läkare ansåg att man inte ska sterilisera sig när man är under 30 år (återigen utan någon hänsyn till patientens rättigheter som senare visade sig inte vara mycket till rättigheter alls eftersom du tydligen kan ha rätt att sterilisera dig men själv måste leta tills du hittar en villig läkare). Så jag förberedde mig på en eventuell strid, jag gjorde en steriliseringsmapp.

I min mapp hade jag en utskrift på steriliseringslagen, svar på vanliga frågor som barnfria brukar få, en lista på de viktigaste av mina många anledningar till att jag inte vill ha barn, socialstyrelsens föreskrifter om sterilisering, en artikeln om resultatet av en omfattande studie kring kvinnors olika väg, åsikter och beslut fram till skaffandet eller icke-skaffandet av barn, samt statistik kring hur vanligt ovanligt det är att barnfria ångrar sitt val att sterilisera sig, komplett med källor. En ordentlig mapp som fick en av sköterskorna att under den senare undersökningen fråga om jag suttit och jobbat medan jag väntat på min tid. Ingen skulle neka mig den här steriliseringen! Och det gjorde heller ingen. Men inte på grund av mappen som låg helt orörd under hela besöket.

Eftersom det är en bit att åka så var jag framme i rätt god tid, men det verkar som att just den dagen hade de fullt upp på avdelningen för jag blev inkallad till läkaren 40 min efter min inbokade tid. Gott om tid för min hjärna att jobba på att skapa ännu mer ångest, i mitt huvud hade jag låtsas-samtal om hur jag skulle bemöta olika "men"-argument. När jag väl kom in var jag dock en av de lyckliga vars besök gick snabbt och enkelt. Efter den vanliga artighetsfrasen kom det ett enkelt

"Du vill sterilisera dig?"

"Ja."

"Utan tvekan?"

"Ja"

"Ok, då måste jag ställa lite dumma frågor om varför."

Frågorna och svaren var verkligen så korta och enkla och när hon själv kallade frågorna dumma kände jag hur hela kroppen slappnade av. Så jag svarade rätt enkelt att jag har många anledningar, men att den största och viktigaste var att jag inte vill ha barn, att jag aldrig haft någon barnlängtan. Här avbröt hon mig med ett kort: "Du har inte fött barn?" och plötsligt kände jag mig lite på spänn igen, men jag svarade med ett kort nej och fortsatte med att jag har bara en systerdotter och hon är underbar, så om inte hon kan skapa en barnlängtan i mig, så tror jag inget kan. Och det var det. Läkaren frågade lite om min inställning till andra preventivmedel, berättade att de klipper äggledarna i Örebro Län (inte klämmer) och frågade om hälsohistorik, berättade om eventuella biverkningar och risker med min operation (bl.a. har jag en viss risk för att hamna i klimakteriet tidigare, samt att få kraftigare och mer smärtsamma menstruationsblödningar) och sedan sa hon bara "Du är vuxen och myndig att bestämma själv om du vill sterilisera dig," och sköt över en bunt med papper för mig att skriva på och fylla i. Därefter följde en gyn-undersökning med bland annat vaginalt ultraljud (tydligen såg mina äggstockar bra ut) samt blodprover där de tog två rör och slutligen mättes syresättning och blodtryck. Och det var det, 280kr, 30 minuter, ett plåster i armvecket och jag är godkänd för att bli steriliserad och nu är det bara att vänta på att få en operationstid. Jag är återigen placerad på en väntelista som kan ta lång tid, men jag står med där och jag behövde inte ens kämpa. Jag är så tacksam att jag fick mitt läkarmöte på kvinnokliniken i Karlskoga.

Det jag inte vet ännu är om jag kommer klippa äggledarna eller ta bort dem helt. Jag själv tog upp frågan med min läkare då jag läst att det finns studier som tyder på att om man tar bort hela äggledarna så minskar risken för äggstockscancer med över 50%. Tyvärr så är det här en metod som fortfarande studeras så jag har ingen möjlighet att välja den, däremot är jag anmäld till Salster-studien som fortfarande studerar metoden. Om jag blir utvald att delta får jag bara hoppas att jag hamnar i den grupp som tar bort hela äggledarna, varför inte ta två flugor i en smäll liksom. Men det vet jag inte förrän jag får min operationstid och enligt sköterskorna på kvinnokliniken kan jag inte ens vara säker på att få en tid inom ett halvår. Så nu är det återigen bara att sätta sig ner och vänta.

Bingo!

På reddits subreddit r/childfree talas det ofta om "bingo" eller "being bingo-ed". Det som menas när bingo nämns är en samling fraser som barnfria är väldigt vana att höra när deras barnfrihet kommer på tal. Fraser som ifrågasätter din mognad, din förmåga att ta beslut (som rör dig själv) eller ens tänka efter lite och huruvida det kanske helt enkelt är något psykiskt fel på dig. I grunden är det frågor som tar form i den osäkerhet som bildas när man möter en person som bryter en mycket stark norm som man själv aldrig ifrågasatt.

Jag har inte varit uttalat barnfri särskilt länge. Frågar du min syster skulle hon säga att jag varit barnfri sedan vi var barn, men det var inte något vi diskuterade. För mig kändes det inte som något som man behövde prata om, för vem skulle bry sig om mina livsval? En hel del skulle det visa sig. Men så insåg jag att barnfrihet var något tabu, något man inte talade om, och då blev jag plötsligt väldigt öppen med min barnfrihet. För att bryta ett tabu och skapa möjlighet för andra som inte trivs i en norm att känna självsäkerhet i att bryta den normen krävs det att man talar öppet och utan ursäkter kring sitt val.

Så jag tänkte att jag skulle ta upp ett par exempel på vanliga bingon, både de jag hört själv sedan jag blev uttalat barnfri och ett par jag inte lyckats kryssa i på bingobrickan (än).

Du är ung, du kommer ändra dig.
Varianter på den här är något jag fått höra i princip varenda gång min barnfrihet har kommit på tal. Personen jag talar med tar alltid för givet att hen vet mer om mig än vad jag själv gör. Jag må vara vuxen, men jag är inte vuxen nog att kunna ta ett beslut nu som påverkar resten av mitt liv. Det lustiga är att ifall jag istället var gravid skulle ingen ifrågasätta beslutet att behålla barnet trots att det beslutet lika starkt (om inte mer) påverkar resten av mitt liv. En kvinna kan som 16-åring skaffa barn, men jag kan som 34-åring inte välja att inte skaffa barn. Det här är något som känns otroligt nedlåtande att höra, för oavsett hur välmenande personen är i att inte vilja att jag ska uppleva smärtan av att ångra mig så säger hen till mig att jag inte är kapabel att ta beslut kring mitt liv.

Men tänk om du ångar dig?
En variant som uppstår när jag berättar att jag planerat sterilisera mig. Jag skulle säga att jag hellre ångar att jag inte skaffade barn än ångrar att jag skaffade barn (jo de existerar, jag lovar, googla det). Dessutom, skulle jag mot all förmodan ångra mig så finns det fullt i barn därute som är i behov av föräldrar.
Och jag vill även tillägga att jag skulle tro att barnfria (och framförallt steriliserade barnfria) i de allra flesta fall har tänkt igenom sitt beslut mycket noggrannare än merparten av föräldrarna därute.

Men du vet inte vad du säger nej till, du kommer aldrig uppleva det underverk som är att skaffa barn.
Jag kommer heller aldrig sätta min fot på månen eller forska fram ett botemedel för cancer eftersom jag gjort andra livsval. De upplevelserna är säkert också otroliga att uppleva, men jag valde ett annat liv.

Tänk om du träffar en man/kvinna som vill ha barn?
Då vill vi uppenbarligen olika saker i våra liv och skulle inte bli lyckliga tillsammans. Och varför säger du det som att det är självklart att jag i det scenariot ska vara personen som ger efter för den andras önskemål? Tänk om du träffar någon som är barnfri? Betyder det att du borde vara ok med att ge upp din barndröm då? Eller är det bara de barnfria som inte har rätt till våra val? Oavsett, i ett sådant förhållande leder en kompromiss till att den ena parten blir olycklig, jag vill inte ha ett sådant förhållande!

Hatar du barn?
Nej. Däremot ogillar jag dem. Ganska mycket. De är kladdiga, gnälliga och själviska och jag kan inte föra en intelligent konversation med dem. Jag är inte en barnmänniska. Det är dock jag som individ, det finns fullt med barnfria människor som älskar barn, vissa arbetar med barn, de vill bara inte föda fram egna.

Det blir annorlunda när det är ditt eget barn.
Ja, troligtvis. Jag har en systerdotter som jag älskar över allt annat och skulle jag få ett eget barn så är jag säker på att jag skulle älska det barnet. Men jag är lika övertygad om att jag skulle avsky modersrollen. Du kan älska ditt barn och samtidigt ångra att du skaffade barn (googla det). Sen kan man väl inte heller säga att hormoner och moderskänslor som tar över och skapar utopi är en garanti när man då och då läser hemska historier om vanvårdade barn?

Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?
Antagligen de som får betalt för det. Det är väl grymt själviskt att avla fram små framtida sjuksköterskor till en själv, varför skulle jag vilja lägga den bördan på någon? Dessutom finns det en massa människor på våra ålderdomshem som har barn och barnbarn som de ändå inte träffar särskilt ofta, de kanske inte ens bor i samma land längre. Om jag är ensam när jag är gammal kanske det säger en del om min personlighet att jag inte har möjlighet att skaffa vänner ens på ett hem fullt i jämngamla människor?

Det är själviskt att inte skaffa barn!
Den här förstår jag inte alls? Är inte alla våra livsbeslut grundade i själviskhet? Val av partner, utbildning, jobb, hemstad, djur? Du skaffar barn för att du vill ha ett barn. Du förstör världen på grund av ditt val av mat och transportmedel men studier visar att det absolut värsta du kan göra för jorden är att skaffa barn. Ett barn ger ungefär samma koldioxidutsläpp som 40 flygresor från Sverige till USA, per år, men ditt val att skaffa barn är osjälviskt medan mitt val att leva barnfritt är själviskt? Försök igen.

Men du tar ifrån dina föräldrar lyckan av att vara morföräldrar.
Även om jag inte haft en syster som är en väldigt lycklig mamma och föräldrar som genast accepterade mitt beslut att sterilisera mig, tar jag inga beslut kring mitt liv grundade på någon annans önskningar. Och jag hoppas ingen annan gör det heller.

Jag skulle kunna fortsätta rätt länge till, men egentligen har alla dessa fraser gemensamt att de ifrågasätter något väldigt grundläggande och bör enkelt besvaras med:

Min kropp, mitt liv, mitt val!

Hellre ett år äldre än en månad sen

Jag fyller år i veckan och oavsett hur många gånger bekanta och obekanta upprepar hur ung jag ser ut att vara har jag passerat 30 för några år sedan. Och med 30-gränsen kommer ofta åldersnojan. I mitt fall kom åldersnojan redan vid 20-gränsen för att vara helt ärlig. Jag har dock ingen åldersnoja längre.

Jag är en sådan som gillar att planera. Jag uppskattar spontanitet, men jag är mest bekväm i planering där det finns klarhet. När jag växte upp var inte barnfri ett ord som existerade, jag visste att jag skulle bli vuxen, skaffa jobb, skaffa en man och skaffa barn. Det är så man gör, det är så ett liv går till. Så när jag planerade mitt liv så planerade jag allt jag skulle behöva hinna med innan jag skaffade barn (som såklart inte skulle bli för sent, man borde vara en relativt ung mor). I princip planerade jag utifrån tanken att mitt liv skulle ta slut när jag fick barn och det var mycket jag ville hinna med innan de dök upp. Det var såklart inte en medveten tanke att livet tog slut när barnen kom, det är först i efterhand som jag insåg att ingen av mina framtidsplaner innehöll barn, allt jag ville uppleva var barnfritt och ingen tanke lades på något av de stadier som uppstod efter graviditet och förlossning.

Men år går snabbare än man tror och plötsligt var jag flera år in i vuxenheten och hade inte hunnit med mer än en bråkdel av allt det jag ville uppleva. Alla länder jag ville besöka, alla böcker jag ville läsa, det fanns inte nog med tid. Åldersnojan blev ett faktum och jag började känna mig ganska misslyckad. Planering hade inte gjort något för att hjälpa mig, stabiliteten skapade instabilitet. Varje födelsedag var en obekväm påminnelse om ännu ett år slösat då jag borde gjort mer, hunnit mer.

Hur jag tog mig från tanken att barn är en självklarhet till insikten att barn inte är för mig är en historia jag spar för en annan gång, men något som följde med insikten var befrielsen från åldersnojan. Plötsligt var hela mitt liv mitt liv. Plötsligt hade jag en hel livstid till att göra och uppleva exakt det jag ville. När jag ville.

Jag kommer ändå inte hinna med allt jag vill göra, listan är för lång, men stressen är borta. Tidsgränsen känns inte längre, alla de år då barn hade gått före är nu år då jag fortfarande kan ta beslut utifrån mig.

Mitt liv är mitt liv att göra vad jag vill med.

OM du bedöms vara

... kapabel att ta egna beslut kring din kropp och ditt liv. Det var vad jag hörde. Det var såklart inte det hon sa, vem säger så rakt ut.

Men det började ändå idag. Inte min resa, för resan fram till mitt beslut har pågått större delen av mitt liv. Men idag påbörjades processen som man behöver ta sig igenom innan man genomgår själva steriliseringen.

Första samtalet ringde jag förra veckan. Eftersom 1177.se skriver att man börjar med att boka en tid hos en vårdcentral var det där jag började. Men distriktssköterskan som svarade fick mig snabbt att inse att sterilisering är något ännu mer ovanligt än jag trodde. Hon lät väldigt osäker, som om hon aldrig fått frågan förut och hänvisade mig istället direkt till Kvinnokliniken.
"Jag tror att du kontaktar Kvinnokliniken direkt. Jag hoppas jag säger rätt nu så du inte behöver ringa tillbaka hit, men det är vad jag tror."
Nu hade hon rätt, men det var en hel del "tror" i det samtalet. Tur ändå att jag slapp besöket innan remissen, ett steg skippat, ett par ringar kvar att hoppa igenom.

Men idag ringde jag som sagt Kvinnokliniken och berättade att jag vill genomgå en sterilisering. Kvinnan jag pratade med då var snabb med att meddela att först hamnar man på en väntelista, sedan får man träffa en läkare och prata igenom det. Därefter, "om du bedöms vara aktuell för en operation så går man vidare därifrån."
I verkligheten låg det nog ingen betoning på detta "om," men i mitt huvud var det en bekräftelse på de historier jag hört från andra som försökt få tillåtelse att besluta om sina egna kroppar, bara för att bli bemötta med
"Återkom när du fött åtminstone ett barn."
"Men tänk om du träffar någon som vill ha barn."
"Du är fortfarande ung, tänk om du ångrar dig om ett par år."
En bekräftelse på att nu kommer bevisbördan ligga på mig att visa att jag är kapabel att ta egna beslut, kapabel att veta vad jag vill och inte vill, kapabel att välja mitt eget liv.

Men jag bestämde att det blir ett problem för framtiden. Hur långt fram i tiden? Frågan om hur lång tid det tar innan man får en kallelse besvarades med ett tveksamt
"Ja, nu borde du få en tid inom tre månader, men jag ska vara helt ärlig, det här är inte en prioritet, så jag ska inte säga säkert."
Vårdgarantin säger såklart tre månader, så gissa vem som kommer ligga på växeln om jag inte har en tid om tre månader, men jag avslutade ändå lugnt med ett
"Ok, vad bra, då gör vi så"
Och samtalet var slut.

En del av mig blev lite orolig över att det inte kom några frågor kring mitt namn och personnummer, men å andra sidan hade jag knappat in mitt personnummer när jag bokade telefontiden, så jag antar att de hade allt de behövde.

Nu återstår det bara att vänta.