Handelsnytt

Vill. Inte. Ha Barn.
Det är rubriken i stora röda bokstäver i pappersformatet av Handelsnytt den här månaden. Rubriken på deras Handelsfolk-reportage där jag fick vara månadens Handelsfolk. Samma reportage finns nu också på nätet, men istället med titeln Ellen vill inte ha barn. Punkt.

Väldigt definitivt och bestämt, det gillar jag, för det är så jag känner kring beslutet. Reportaget känns lite mer dramatiserat än verkligheten, vilket jag ändå förväntat mig (för man vill inte läsa något lite vardagligt trist). På andra sätt är berättelsen förenklad eftersom det är omöjligt att få plats med hela den inre resa man kan gå igenom när man tar ett sånt här beslut. Men det är oavsett en sann berättelse om delar av min väg till insikten att jag var barnfri och min sterilisering som ett resultat av det.

Ett par kommentarer har jag fått sen papperstidningen landade i brevlådan. En kollega berättade att hen sagt att hen inte ville ha barn när hen var yngre, men som vuxen hade hen skaffat två, hen ansåg ända att det var ett val man hade rätt till att ta själv, vi är alla individer. Några kollegor verkade tycka att det var kul att se någon de kände i tidningen. En person jag inte kände letade reda på mig på facebook och skrev att hen uppskattade artikeln, vilket var otroligt kul att höra. Det var ju lite därför jag ställde upp på intervjun, för kanske kunde jag nå någon annan som funderade i banorna om barn verkligen är en nödvändighet. Jag är tacksam att Lisa Berthelson ville skriva om ämnet, för även om det börjar ta lite mer plats nu när vi börjar låta, så är det fortfarande många som ser barnfrihet som något konstigt och anser att det är fel på människor som inte vill ha barn. Än så länge är kommentarerna på Handelsnytt facebook-sida (till skillnad mot reaktionerna på Expressen-artikeln) enbart positiva, vilket värmer.

Ju mer vi pratar om det, ju mer normaliserat blir det och ju mindre kommer folk bry sig. Så en dag kanske svaret "Nej, jag vill inte ha barn" inte längre möts med "Du kommer ändra dig, vänta bara," utan istället får ett enkelt "ok."

Ett halvår senare

Börjar med att be om ursäkt för att jag uppdaterat så dåligt. Livet kom emellan sådär som det ibland gör. Men nu har det gått ett halvår sedan operationen och bortsett från två små röda streck på magen finns det inte mycket som påminner om min operation.

Senast jag skrev hade jag lite problem med navelsåret som vätskade. Efter återbesöket på vårdcentralen tyckte de att det såg bra ut så jag blev hemskickad och skulle fortsätta rengöra som vanligt samt återkomma om det inte blev bättre. Ett par veckor senare fortsatte det dock vätska och jag fick ett till besök på vårdcentralen den 28e december där de upprepade att de tyckte det läkte bra. Min känsliga hud var inte så förtjust i de förband jag fick ha på naveln och det blev rätt fula eksem, men jag höll med om att förutom vätskan såg naveln fin ut vad gällde läkning.

Men när jag sedan inte ens kunde röra naveln med en tops utan att det kom ut stora droppar gul vätska valde jag att kontakta kvinnokliniken där jag opererat mig. Jag fick träffa läkaren som opererat mig den 15e januari, han pressade ut all vätska, rengjorde och behandlade med något som lämnade naveln svartfläckad.

Efter det fick jag sluta med förbanden och istället bara löst tejpa en kompress över naveln. Min hud var väldigt tacksam över att kunna få vila, så eksemen försvann rätt snart efter det. Vad jag förstod var det just det faktum att naveln har många skrymslen och vrår som kunde leda till att det samlades skräp i små, små fickor, som sedan resulterade i vätska.

Efter besöket på Kvinnokliniken läkte sen navelsåret utan problem och idag ser jag inte ens ärret om jag inte tittar noggrant och vrider en del på naveln för att komma åt att se. De två ärren på sidan av magen är fortfarande små röda streck, men de syns också mycket mindre än när de först läkt ihop. Jag tejpade dem med kirurgtejp (med silikon) i tre månader och har fått höra ett det är först efter ett år som de kommer ha stabiliserat sig nog för att jag ska se hur synliga de kommer vara.

Så mina sår har läkt, rent fysiskt mår jag bra. Hur mår jag i övrigt sex månader efter ett oåterkalleligt beslut? Hur går tankarna?
Jag mår bra. Jag är lugn, min oro över att bli gravid av misstag är helt borta, jag känner mig avslappnad och mer bekväm med min kropp lustigt nog. Min mens har sedan operationen varit regelbunden på ett sätt jag aldrig upplevt innan jag började med p-piller (vilket jag gjorde efter jag passerat 30 års ålder, så har gått igenom många år med "typ, nästan, fast inte riktigt regelbunden mens"). Nu kommer den exakt på dagen (med ett undantag då den kom dagen innan) och håller i sig tre dagar, ibland fyra. Om det är ett resultat av operationen eller ett par år på p-piller där jag bara hade blödning var fjärde månad vet jag inte, men oavsett känner jag mig väldigt nöjd.

Vad gäller att jag bara kunde sitta nästan 5 timmar för en tatuering veckan efter operationen vill jag påstå att det faktum att jag läkte absolut påverkade hur länge jag kunde sitta. Jag har för någon månad sedan fortsatt med min sleeve och satt då åtta timmar innan jag kände att jag ville pausa och fortsätta en annan dag. Och då körde vi ett detaljerat motiv med mycket svart på insida överarm.

Vet inte hur uppdateringarna här kommer att se ut framöver, det här var aldrig tänkt att vara en blogg som skulle fortsätta. Min ide var att skapa ett ställe där man kunde följa en kvinnlig sterilisering från beslut till operation till läkt. Jag har en intervju i en tidning på gång att släppas som jag kommer dela när den finns att länka till och skulle det dyka upp fler sådana tillfällen så kommer jag såklart lägga upp även dem här. Kanske jag även delar annat kring ämnet barnfrihet eftersom jag ändå har en plats där jag kan ge utlopp för tankar och känslor.

I vilket fall återkommer jag ett år efter operationen för en ny uppdatering och för att meddela hur ärren ser ut.

Så navelsåret läker lite dåligt.

Ungefär en och en halv eller två veckor efter operationen tyckte jag att mina två nedre sår såg riktigt bra ut och jag övergick till att bara skydda dem med kirurgtejp. Min hud blev lite irriterad efter någon vecka så jag bytte till kirurgtejp med silikon och det har gått bra sen dess, det ser fint ut när jag byter tejp.

Vad gäller såret efter de gick in i naveln har det inte gått lika bra. Till en början såg det också ut att läka fint, men sedan blev det mer och mer irriterat. Två veckor efter operationen vätskade såret fortfarande, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle finnas lite kladd i naveln att tvätta bort vid varje förbandsbyte. Hemgångsinformationen sa att det var normalt att ärret vätskade lite efter operationen, men jag kunde inte hitta hur länge det är normalt att det vätskar, så jag avvaktade några dagar. Under tiden började såret även gå från hudfärgat, till svagt rosa, till irriterat rött. Nästan tre veckor efter operationen ringde jag 1177, som efter jag beskrivit vätskan som svagt gul, nästan genomskinlig, berättade att det var normalt vid läkning, men att jag borde ändå höra av mig till kirurgin för att dubbelkolla. Jag skickade ett meddelande till den Kirurgiska mottagningen som hänvisade mig vidare till Kvinnomottagningen. Svaret jag fick från Kvinnomottagningen var att tre veckor efter operation borde det inte vätska och vara rodnat så de bad mig åka in till Vårdcentralen för en bedömning vilket jag gjorde i torsdags (12/12).

Jag fick träffa en sköterska som också tog in en läkare lite snabbt och det var ingen fara, men de ville ändå hålla ett öga på det. Jag fick såret ordentligt rengjort och sedan la de på ett bakteriebindande förband (Sorbact Ribbon Gauze). Eftersom jag haft häftande förband så länge har jag även fått en del eksem runt området, så fick ett mjukt silikonförband att fästa över tygbiten som pressats in i naveln. I lördags kväll tog jag enligt instruktionerna bort allt för att kunna byta ut förbandet (jag fick med en bit bakteriebindande förband och ett till silikonförband hem för bytet). Så länge det inte såg värre ut skulle jag bara byta ut allt och återvända för en ny kontroll på tisdag. Det såg inte direkt värre ut. Det var blod på tygbiten som skulle dra åt sig bakterier, men i övrigt såg det ut som när jag åkte in. Så jag rengjorde naveln noggrant med koksaltlösning på en tops (det är så jag har rengjort det vid varje byte) och såg till att få bort alla små blodrester och så band jag om det på nytt, så gott jag kunde trots att det inte är direkt sterilt när man är i hemmamiljö.

Nu är det bara att vänta och se vad de säger imorgon, om det blivit bättre eller vad man gör åt ett sår som inte vill läka, men som inte är illa nog att kräva någon typ av antibiotika. Jag återkommer.

Sitta 5 timmar för en tatuering på Dag 7

Innan jag fick min operationstid hade jag bokat in en tid för att tatuera mig och nu råkade den falla precis en vecka efter operationen. När jag pratade med läkaren innan operationen passade jag då på att fråga om det skulle vara ok att göra den tatueringen. Efter att ha frågat om placeringen sa han att det var inga problem, armen är ju långt från magen där de går in för operationen. Så i tisdags, 7 dagar efter operationen åkte jag för att skaffa en ny tatuering.

Innan denna har jag bara gjort en tatuering, en liten black and grey wrap-around längst ner på vänsterarmen som tog ca 2½ timme. Medan jag tycker att det gör rejält ont att tatueras var den smärtan ändå något som jag tog mig igenom utan en min. Det var något ställe som gjorde lite extra ont, men jag var avslappnad under hela tatueringen.

Den här tatueringen blev en sittning på ungefär fem timmar, så dubbelt så lång tid som min tidigare och därför är det svårt att säga om det faktum att jag nyligen opererats påverkade min reaktion. Dessutom tatuerades områden som vanligtvis är känsliga, nämligen armbågen och armvecket, men jag tänkte att jag gör ändå ett inlägg om det.

Min plan när jag kom dit var en fullmåne och ett nattdjur längst upp på vänsterarmen. Jag hade tänkt att jag sen kunde bygga på neråt mot min första tatuering för en typ av patchwork-sleeve. Min tatuerare hade dock tagit mina idéer och sprungit med dem (vilket hon gör, min första tatuering blev också mycket större och mycket snyggare än vad jag först tänkt mig). Jag kom dit och på bordet hade hon en massa bilder av olika nattdjur, en fullmåne och annat på temat natt (som jag ändå nämnt att min tanke var kring min vänsterarm). Det slutade med att vi planerade en hel sleeve och började med att göra underarmen.

De första fyra timmarna gick ungefär som min första tatuering, jag var avslappnad, det gjorde riktigt ont, men inget jag inte kunde hantera även om områden hon behövde återvända till såklart ökade smärtan. Sen kom timme fyra och tjocka svarta områden och här började jag få riktigt ont och grimasera. När hon nådde armvecket så kunde jag inte längre kontrollera mina reaktioner, det var svordomar och nynnade och benen kunde inte ligga stilla. Det var till och med ett tillfälle där det undslapp ett litet skrik för ett ställe gav en så plötslig, intensiv smärta som jag inte var beredd på. Att min tatuerare hade tålamod med mig under den tiden ska hon ha ordentligt med beröm för, jag var en riktigt jobbig klient. När hon äntligen var klar i armvecket så gjorde hon ett par detaljer till på sidan av armen och hela jag slappnade av, för då kändes det som att hon bara tog en penna och ritade på huden i jämförelse med timmen innan.

Jag måste erkänna att under tiden det kändes som att hon karvade sönder armvecket så var det många tankar om huruvida jag egentligen gillar tatueringar. Kanske jag klarar mig med dem jag har? Jag behöver ju inga fler egentligen, jag har gått länge utan tatueringar och det funkade bra. Kanske hon inte ens behöver göra klart den här, för ingen tittar så noga ändå.

Men såklart satt jag där en timme senare och bokade in fortsättningen på min sleeve. För jag vet vad som ska fyllas på och jag kan knappt vänta innan hela armen äntligen är klar!

Något jag tyckte var fascinerande var att hon tatuerade området där jag hade haft min infart, vilket hade lämnat ett blåmärke. Under tatueringens gång så kom allt blodet i det blåmärket ut och efteråt kunde man inte se var blåmärket hade varit, det var helt borta.

Eftersom jag fick så ont och det var nära inpå en operation tänkte jag att den här gången kanske jag upplever den där "tatueringsinfluensan" som man kan få efter en större tatuering. Jag har ju ändå rätt låg smärttröskel så kanske jag drog min gräns lite långt och skulle få betala för det. Men nu har det gått två dagar och allt är som vanligt. Det är klart att armen värker, men ingen feber och inga problem att kliva ur sängen. Allt är tillbaka till det normala och nu kan jag bara fortsätta att läka min arm och mina operationssår.

Tatuerare: Rebecca på Rebeccas Tattoo Studio

Nu har jag sett såren... i alla fall de flesta

Så i söndags (Dag 5 efter operationen) bytte jag äntligen ut förbanden. Blev lite förvånad över att det förutom förband även satt sårtejp på alla sår då det inte stod något om det i skötselråden jag fick med hem. Efter lite googlande hittade jag ett annat landsting som skrev att efter en dagsoperation med stygn som försvinner av sig själv skulle man ta bort sårtejpen efter 7 dagar, så jag lät den sitta kvar. Jag upptäckte dock snabbt varför området runt naveln gjort så ont, hade ett massivt blåmärke runt naveln, så inte konstigt att det var ömt.

På måndagen (Dag 6) lämnade jag för första gången lägenheten och körde bil. Ett par psykologstudenter på Örebro Universitet håller på att skriva en kandidatuppsats om barnfrihet och jag var en av åtta eller nio barnfria de ville intervjua. Jeansen var nog lite av ett misstag, jag hade rejält ont i både magen och sidorna när jag åkte hemåt, men intervjun var väldigt trevlig och jag ser fram emot att läsa den färdiga uppsatsen när den publiceras. Jag passade även på att handla lite och hade syrran med som bärhjälp.

Igår tisdag (Dag 7) hade jag en tatuering inbokad som jag nog ger ett separat inlägg imorgon eller om någon dag. Jag har aldrig suttit så länge för en tatuering (fem timmar) så det är svårt att avgöra om det hade varit någon skillnad gentemot om jag inte var nyligen opererad innan tatueringen, men gör ändå ett eget inlägg senare. Jag tog även bort sårtejpen den här morgonen. De två sido-såren längst ner ser på det stora rätt läkta ut, men satte ändå på nya förband för jag kliar mig ibland så hårt att jag vaknar med rivmärken efter natten och mina läkande sår kliar rätt rejält nu (det började redan klia illa igår). Såret i naveln kan jag inte hitta. Jag vet inte exakt var det sitter, men min navel ser väldigt annorlunda ut från hur den såg ut innan operationen, så jag vet inte om den är svullen eller om de råkat sy ihop en del av min navel när de sydde ihop operationssåret. Får väl se om några dagar när jag byter ut förbandet på nytt. (Jag hoppas den är svullen, jag gillade min navel, den här ser bara konstig ut.)

Skippade jeansen igår när jag åkte till stan, så magen mår mycket bättre, men låg även på mage för första gången hos tatueraren så det kan även vara så att magen börjar kännas i princip normal nu (bortsett från blåmärket som fortfarande ömmar). Under tisdagen mådde jag överhuvudtaget bra och tog inte några smärtstillande alls. Så jag tror uppdateringarna kommer tunnas ut nu, framöver blir det troligtvis mest sår-uppdateringar som kommer följa upp själva operationen.